en hyllning

Idag satt jag på en av världens bästa föreläsningar. Jag har ingen aning om vad den handlade om eftersom jag och Tilda roade oss med att turvis läsa varsitt kapitel ur Mark Levengoods bok 'Hjärtat får inga rynkor'. Jag vet att jag har nämnt det tidigare, men denna man har förgyllt min vardag för all framtid. Tänk att det finns någon som irriterar sig på precis samma saker i samhället som jag gör, och som dessutom skriver ner dessa saker svart på vitt i en salig blandning av sarkasm och självironi i nivå mer vår egen. Att han dessutom angriper teman som döden, kärleken och livets mening och samtidigt får oss läsare att skratta högt snarare än att känna oss självmordsbenägna, är beundransvärt. Varför har jag inte fått stöta på denna inspirerande form av litteratur tidigare, frågar jag mig. Jag önskar att jag i min umgängeskrets hade en Mark som kunde få mig att skratta åt allt det ironiska i livet (mer än vad jag gör) och som kunde få mig att leva fullt alla de dagar som livet har att erbjuda.
Jag funderade en stund över hur det kommer sig att alla Marks vänner och ovänner är så kloka och så fulla med visdomsord. Efter ett tag kom jag fram till att även mina vänner är visa och att också våra diskussioner faktiskt för med sig både det ena och det andra kloka citatet som faktiskt kan mynna ut i ett värdefullt konstaterande. Skillnaden mellan Marks och min värld är främst den att jag varken skriver ner våra bravader eller våra diskussioner medan han faktiskt gör det. Jag borde också börja med det. Efter boken kände vi oss verkligen inspirerade till att så småningom också själva pränta ner våra erfarenheter till pappers för att roa (och varna) eventuella läsare, dvs högst antagligen oss själva och våra avkommor.. Det finns trots allt en hel del händelser att välja bland, speciellt om vi går enda tillbaka till klubben där jag kom in i bilden och förstörde Tanjas och Tildas bästisförhållande och Tilda därmed blev evigt dömd till att äta dom sandiga istapparna.
Jag borde verkligen börja skriva.

Marina och Tilda filosoferar över livet:
- Jag menar, visst kan jag nöja mig med mindre.
   Men då blir jag ju inte nöjd.

Min mentor Mark

(googlepic)