Backman: Jag börjar med den lätta varianten. Boken lånade jag av Tilda som tyckte den kunde passa bra som läsning på jobbet. Jag håller helt med! Boken är lättläst och underhållande och språket är rikt. Ibland blir jag inte riktigt övertygad av de långa metaforer författaren använder, andra stunder är de alldeles briljanta. Boken är perfekt som sänglektyr eftersom kapitlen är så korta.
Ett av mina favoritcitat: "Så du behöver bästa vänner. Frodo visste det. Han Solo visste det. Du måste ha någon att ringa när du behöver hjälp att flytta den där jävla bokhyllan. Eller bara för att ha någon att säga "de borde låta Zlatan spela i en mer släpande roll" eller "har du hittat nån bra stream på nya Newsroom-avsnittet" till. Eller "jag ska bli farsa".
Westö: Så till den tyngre versionen. Det här är en koloss på 560 sidor och jag har kämpat med den ett tag. Boken är den fjärde i Westös romankvartett om Helsingfors under 1900-talet. Som sig bör börjar jag alltså med den sista boken i serien. Ni funderar förstås varför jag fortsätter att göra samma miss hela tiden, men det är nämligen så att jag nästan alltid köper mina böcker utan destu mer bakgrundsresearch. Jag vill inte binda mig vid serier utan köper de böcker jag tycker verkar intressanta, är de sen faktiskt bra kan jag tänka mig att läsa hela serien (och ofta är delarna fristående). Hur som haver, denna bok var riktigt tråkig under de 200 första sidorna. Mycket Helsingfors, mycket natur, mycket personbeskrivningar, mycket tankar och känslor och blahaa. Jag hann redan spy galla över boken och förundra mig över hur denna författare kan tilldelas så många fina litteraturpris!??
Som tur är jag envis och bestämde mig för att ge en av Svenskfinlands största författare ännu än chans (m.a.o. vägrade jag tro att jag läst 200 sidor bara "för assit"). Jag kom in i del två av boken och då väcktes mitt intresse. Nu började historien vävas ihop på ett intressant sätt, men fortfarande handlade historien till stor del om samma personer. Bokens sista del var riktigt gripande och nostalgisk. Det som tilltalar mig mest med historien är att den spänner över 36 år och följer med några utvalda personers liv under hela denna tid. Språket var riktigt typiskt finlandssvenskt och många finska uttryck används genomgående. Eftersom jag personligen inte har någon anknytning till staden Helsingfors (förutom att det är vår huvudstad) tyckte jag det var rätt så trist att läsa om närmiljö och bostadsområden. I boken pratas också om många finska politiker och artister, men eftersom jag inte är direkt jätteinsatt i finska popmusikens utveckling under början och mitten av 1900-talet, kan jag inte ens uttala mig om artisterna är fiktiva eller verkliga. Inte heller politiker är min starka sida, Kekkonen och Ahtisaari känner jag ju dock till... Boken skulle säkert känts ännu mer berörande om man läst de andra fristående delarna. Det kanske jag kommer att göra ännu någon dag. Men just nu vill jag läsa något mer lättsmält.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar