"Människa utan hund"

Nesser: O, fantastiska bok. 

Första boken i serien om kriminalinspektör Barbarotti. En mycket underlig början, en spännande mitt och en fin avslutning. Och språket. Alltså vilket fantastiskt språk. Det är så finurligt och poetiskt, avskalat och precis. Dialogen med Gud är fenomenal. Det här är litteratur när den är som bäst. 

Exempelstycken jag fastnade för:

"Men allra bäst vore en älg. Som sagt. Pang rakt in i vindrutan bara, och sedan ner med rullgardinen för tid och evighet. Att få dö på väg till sin styckade sons begravning, det var just om sådana saker man kunde be till den gud man inte trodde på."

"Om nu Gud faktiskt existerade, så borde en av hans främsta arbetsuppgifter vara att lyssna till de stackars människornas böner - och att efterkomma dem i den grad han ansåg det berättigat. De ohemula och och egennyttiga önskningarna ägde han förstås rätt att omedelbart gallra bort. Gunnar Barbarotti kunde för sin del inte erinra sig att han blivit bönhörd någon enda gång under sitt liv. Verkligen? hade Gud kontrat. Och hur många böner har du sänt upp till mig med rent och allvarligt hjärta, då, din agnostiske kanalje?" 

(ur Människa utan hund av Håkan Nesser)