"Torka aldrig tårar utan handskar"

Nu har jag äntligen kommit mig för att skriva mina åsikter om Jonas Gardells hyllade trilogi. Har haft lite svårt att få ner mina tankar i skrift eftersom den här läsupplevelsen är väldigt splittrad för mig. Men nu gör jag ett försök. Kom ihåg att det här är en bokrecension och inte ett samhällspolitiskt ställningstagande, det här är bara just min åsikt om just dessa böcker. 

1. Kärleken. 

Jag hade mycket höga förväntningar när jag gav mig i kast med denna första del i trilogin. Jag förväntade mig ett vackert språk, en rörande berättelse och mycket tårar. Jag kan väl säga att jag blev så där måttligt besviken. Eftersom jag läst lite Gardell tidigare borde jag ju förstått att boken skulle vara mer provocerande än rörande. Eftersom titeln är Kärleken tänkte jag mig att man skulle få följa med på en kärlekssaga utan dess like, istället kändes det lite som jag levde ut en pervers mans vildaste fantasier. Tyngdpunkten ligger definitivt på att chockera genom att beskriva anonyma sexuella möten i buskar och parker, stora, köttiga kukar och gamla, äckliga mäns sexuella aktiviteter med tonårspojkar. Kanske var det så här verkligen såg ut, men jag hade inte förväntat mig att få ta del av den på ett så rått sätt. Snarare än att känna förståelse kände jag många gånger äckel när jag läste texten. Visst, stundtals kunde det vara rätt så vackert men för att genast avbrytas av en avsugning på Klara Norra. Känslan efter jag läst ut boken var förvåning, vad är det här? Ni vet ofta hör man fördomar som "Bögar gör ju int nå annat än knullar varann i röven", så jag hade liksom väntat på att triumfera med "Hahaa, gör dom visst! Läs här, kom ihåg kärleken också!". Efter denna del kände jag mig lite splittrad eftersom största delen handlade just om det, rövknull. Texten var lättläst så jag fortsatte snabbt på del två.

2. Sjukdomen

I del två känns det som att man börjar känna karaktärerna lite bättre och nu ligger inte all fokus på sexet. I denna del får vi läsare ta del av hiv-virusets spridning i Sverige och vi får följa med sjukdomsförloppet hos några individer.  Mest intresserad är jag av familjeförhållandena och hur de påverkas av att barnen "kommer ut". Tyckte också mycket om att läsa om vardagen hos jehovas vittnen, något för mig obekant. Också nu när det kommer till aids och själva sjukdomsförloppet känner jag att Gardell vill chockera och äckla, vill skapa reaktion. Inget utelämnas. Från boken minns jag bäst detaljerade beskrivningar om oändliga diarréer och svampinfektioner och det fortsatta spridandet av viruset genom hemliga busk-knull. 

3. Döden

I del tre får jag äntligen lite av den läsupplevelse jag väntat på. Äntligen tas berättelsen ner på ett känslomässigt plan och blir vacker och rörande. Nu används språket för att berätta, inte för att provocera. Det känns som att hatet och raseriet som fungerat som drivkraft i de tidigare böckerna nu har lagt sig och ett vemod och en sorg ligger i grunden för denna del. Det är djupt och varmt och jag är nöjd med avslutningen. Några tårar rann däremot inte - och jag är ju verkligen en lipare..

Sammanfattat:

Tror som sagt jag hade lite för höga förväntningar på denna trilogi som hyllats av alla kritiker (jaaa jag är alltid kärringen mot strömmen, jag vet). Ibland tänker jag att kanske folk inte vågar vara kritiska på grund av det känsliga ämnet. Men det är ju inte historien man kritiserar utan författarens förmåga att skapa och berätta. Jag tycker helt enkelt inte att trilogin är det bästa jag läst. Dessutom finns det massa generaliseringar i texten som jag motvilligt irriteras på. Varför måste alla små bysamhällen svartmålas och Stockholm glorifieras? Man kan alltså inte bli någon nån annanstans än i Stockholm? Varför är alla människor i mindre byar och städer alltid inskränkta och gammaldags? Det förekommer alltid mobbning och ensamhet på små orter men inte på stora? Alla familjer, och vuxna överlag, är tydligen oförstående och gör alltid bara fel? Preventivmedel fortsätter hånas medan sexuell frigörelse uppmuntras, ska man vara stolt över det? Jag förstår att boken beskriver en annan tid och att författaren verkligen vill vara övertydlig, men ibland tycker jag texten blir lite väl enahanda och väldigt stereotyp. Vad hände t.ex. med Benjamins syster Margareta? Hon verkar ju inte haft det alltför lätt heller, varför får hon ingen plats alls i boken? Genom böckerna lärde jag mig mycket som jag inte visst sen tidigare, men jag tycker ändå man ska akta sig för att ge böckerna till tonåringar med den goda tanken att sprida kunskap. Jag kan lätt tänka mig att istället för att sprida förståelse och respekt kan texterna i värsta fall hos fel läsare skapa helt motsatt effekt. Det var nån som tipsade mig om att kolla tv-serien, den har tydligen blivit lite mer "snällt" framställd? Vet inte vad ni andra tycker, det här är bara min åsikt som sagt.

Avslutar med ett citat av Sara Edenheim, fil Dr i historia: Det intressanta är snarare vilken bild av ”homosexuella” och ”homofober” som både Gardell och många efterföljande recensenter och journalister förmedlar: den bög som vi anses kapabla att sörja nu (trettio år för sent) är vit och vacker; homosexuella är alla män och homofob är den som inte tycker att Gardells historia är särdeles behjärtansvärd. (http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/gardell-grater-bara-for-mannen/, 2012.)