Håkan Nesser: Reselitteraturen detta år bestod till viss del av denna bibel av Nesser. Detta är fjärde boken i serien om kriminalinspektör Barbarotti. Jag märkte genast att Nesser i denna berättelse använder sig av ett rätt så enkelt språk. Där finns fortfarande fina och intressanta uttryck och obekanta ord, men den poetiska ådran finns inte med. Jag antar att det är ett medvetet beslut av författaren eftersom han i föregående bok i serien, "Berättelse om herr Roos" bara hävde ur sig vackra citat och poetiska uttryck till höger och vänster. Denna berättelse är mycket långsam och utdragen och passade perfekt på en solsemester där det fanns tid för läsning. Länge introduceras huvudkaraktärerna och utredningen i sig själv stampar på stället. Ändå dras jag med i berättelsen och kan knappt hålla mig från boken eftersom det nystas upp nånting stort. Nesser varvar nutid med dåtid och det funkar också här. Jag blir riktigt frustrerad i slutet av boken när jag vill läsa klart dåtid för att veta vad som hände, men Nesser tvingar oss att suga på karamellen länge genom att hela tiden varva med utredningen som är i nutid. När jag är klar känner jag mig helt urblåst, som om jag själv varit med. Det är väl ändå ett verkligt fint omdöme.
Favoritcitat: "Livet och döden är syskon", sa hon. "Vad heter det... siamesiska tvillingar, faktiskt. Är vi rädda för ena blir vi också rädda för det andra."
"Fast det är inte antalet år det kommer an på. Det är antalet timmar och dagar vi tar tillvara. Eller hur? Det går att leva ett meningslöst liv i hundra år, vad skulle det tjäna till?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar