Det ni inte ser

Sommaren som började regnigt i juni blommade äntligen ut i slutet av juli. Jag var själv på stranden många dagar och väntade på att Kiko skulle få semester så vi kunde åka och simma tillsammans. Första gemensamma semesterdagen sjönk temperaturen med 20 grader och det började regna och blåsa höstigt. Vi blev båda förkylda och kunde inte fullfölja någon av planerna vi haft för vår gemensamma semester. Det blev riktigt svårt att hålla humöret uppe och jag kände mig så tacksam för att vi åkt på solsemester i början av sommaren. Eftersom Kikos andra del av semestern föll så sent var alla i gång på jobbet och det blev mycket ringande och jobbande ändå för hans del. Han kände att han lika gärna kunde fara tillbaka till arbetet och jag började få panik inför skolstarten eftersom jag inte har något jobb. Jag kallar nu det här för semestern som icke blidde. 

Ni som följt mig vet att jag ifjol jobbade som klasslärare hela läsåret. Det var så roligt och givande och jag var tacksam över att få jobba. Redan på vårvintern började jag söka nytt arbete eftersom mitt kontrakt var tidsbundet, det var tufft att jobba på dagen och söka jobb på kvällen. Men det fanns många arbeten att söka så jag höll lågan uppe. Terminsavslutningen närmade sig men jag tröstade mig med att jag föregående år också fått jobbet väldigt sent. När sommarlovet kom emot tänkte jag ännu att det kommer att lösa sig men jag började bli trött. Det som tog mest på krafterna var det interna jobben som kollegor kunde tipsa om och som kändes som de största chanserna. Eftersom man var längst ner i en kedja av händelser kunde man bara vänta och följa med vad som hände, det var inte min tur än. Under semesterveckan i Kroatien kom jag mig så långt som till intervju på två jobb men jag missade egentligen båda chanserna eftersom jag befann mig utomlands och inte kunde närvara genast. Det blev en jobbig tvist på resan. 

Jag har ännu inte något jobb men försöker aktivt varje dag att göra mig synlig för vikariat. Personligen tycker jag att det är fel att unga nyutexaminerade människor inte slipper in i arbetslivet utan tvingas börja karriären med arbetslöshet. Det är inte bara mig själv jag tänker på, utan många av mina vänner och bekanta i olika branscher är eller har varit arbetslösa. Det är svårt att vara ung idag och börja spara för att investera om man inte får chansen att jobba. Gnistan slocknar lite och man börjar tvivla på sin egen förmåga. En del frågar om man inte kan byta bana och gå tillbaka till t.ex. sommarjobbet, men där har jag sagt nej. Om jag har utbildat mig i sex år för en dubbelexamen på universitetsnivå vill jag inte längre jobba med det som inte krävde någon utbildning som helst av mig. Jag vill jobba inom det jag valt för att ens kunna avgöra om jag vill jobba inom det jag valt, förstår ni? Och då menar jag inte att jag naivt har valt en skola eller plats där jag vill verka. Självklart är man beredd att köra en bit eller ha arbetsuppgifter som går utanför bekvämlighetszonen, det är ett måste om man ska ha en chans. 

Jag är tacksam för att det finns ett skyddsnät att falla tillbaka på och jag vet att allt kommer att lösa sig med tiden. Jag vill ändå uppmärksamma att det här problemet finns och är stort (och inte bara i Österbotten!). En del arbetsplatser tar in pensionärer som arbetskraft medan unga mänskor sitter utan, det är fel. Åtminstone jag har ett behov av att höra till en arbetsgemenskap, att ha en viktig uppgift och en plats i en grupp. Jag tror de allra flesta människor har ett liknande behov. Genom att vara ensam hemma om dagarna får du inte den rollen som är så viktig för välmåendet. 

Jag hoppas att det snart är ett slut på dåliga ekonomiska tider. Att vi som utbildar oss ges chansen att jobba och göra rätt för oss. Att det eviga sparandet har kommit till vägs ände. Jag vill vara positiv och jag vet att jag snart får en ny chans. Men som sagt vill jag ändå lyfta fram denna baksida av mina glada sommarbilder. Sommaren har stundtals  (mestadels) varit så otroligt fin och den sidan är den jag väljer att lyfta fram, speciellt här i bloggen. Med detta sagt hoppas jag att ni förstår att livet för mig inte heller är en dans på rosor alla gånger fastän det kan se så ut. Nu tänker jag inte skriva mer om detta utan fortsätter snart med sommarbildsuppdateringen. Man behöver få lufta sina negativa tankar, men inte låta dem andas. 

Nu rasar stormen över öppet hav
och genom tvivlets mörka skog
Framtidens vindar blåser himlen klar
Allt ska bli bättre än du tror

(ur För att jag älskar dig)