Throwback

För ett år sedan kastades jag med huvudet före in i en värld jag då visste väldigt lite om. Jag blev lärare i invandrarundervisning. För mig blev det nästan ett halvt år med helt nya arbetsuppgifter. Denna tid var otroligt intensiv, svår, tung, rolig, givande, spännande, ledsam, intressant och lärorik. Aldrig har mina arbetsdagar varit så varierande och kaotiska men samtidigt fantastiskt roliga. Trots att arbetet var så tungt steg jag upp taggad varje morgon eftersom jag visste att min roll var så viktig och huruvida jag var på plats eller inte faktiskt gjorde en avsevärd skillnad för några elever. 

Jag fick plötsligt jobba i en finskspråkig skolmiljö och mina elever var alla i övre tonåren. I min lilla specialklass kom vi alla varandra riktigt nära på gott och ont och stundtals kändes det som att vi alla drunknade. Så kom en bra dag och vi skrattade tillsammans så att själen lyfte. Ingen lektionsplanering gick att följa och varje dag var en helt ny utmaning. 

Pepparkaksbak < 3

Ihanat työkaverit, ikävä teitä

Aldrig har jag haft så djupa och intressanta diskussioner som med dessa elever. Så mycket fick jag lära mig och en del kunde jag lära ut. Vi funderade inte så mycket på matte och omgivningslära utan pratade mycket om livet och döden och kulturskillnaderna vi upplevde. Det kändes som att jag fick uppleva Finland på nytt genom deras ögon och fördomarna jag haft fick äntligen gå i graven.

Nu i efterhand förstår att det inte skulle varit bra att jobba för länge i denna miljö. För mig som engagerar mig så djupt i alla människoöden blir det ohållbart att i längden leva ut alla andras smärta. Eftersom jag inte längre fungerade som lärare utan snarare psykolog borde min egen återhämtning varit mer kontinuerlig också. I detta jobb blev det om möjligt ännu svårare att skilja mellan jobb och fritid eftersom det faktiskt kunde handla om människolivets vara eller icke vara. Det går inte att stänga av. 

Jag tänker tillbaka på den här tiden med en stor värme och en del sorg. Jag saknar speciellt mina fina arbetskompisar och mina alldeles egna juveler. Att vara någons viktigaste person är så stort och svårt att man inte riktigt kan greppa det hela. Jag hoppas och tror att jag gjorde något bra bara genom att vara mig själv och genom att se och finnas till. Jag kunde inte rädda alla men kanske någon. Jag hoppas att jag kan vara den bilden av en varm, finländsk medmänniska dessa människor bär med sig oavsett om det är här eller någon annanstans. Tack vare denna tid är jag en bättre och mer ödmjuk människa och framför allt en nästan orubbligt lugn lärare. Tack livet för denna omväg.

Dessa citat satte jag upp på lärarrumsväggen och dem försökte vi leva efter varje dag. 

Only the brave teach.