Personligen tycker jag det är svårt att tänka sig om ett år varit bra eller dåligt. Som lärare tänker man lätt på ett år i läsårsmått vilket gör att det känns som att det nya året alltid börjar i augusti, vilket ju inte är fallet. Om jag ändå försöker tänka på året 2017 som att det började i januari kan jag ju konstatera att det blev en jävla start. Det blev ett dramatiskt arbetsbyte mitt i terminen för en redan trött själ. Hela vårterminen var riktigt, riktigt tuff. Livet gick ändå vidare och jag fyllde 27 och kände för första gången att jag faktiskt blev äldre och ålderskrisade lite. Innan sommarlovet kom fann jag min nya plats på jobbet och under sista veckorna i maj blev det klart att även nästa läsår var tryggat och jag fick därmed ta ett välförtjänt sommarlov. Sommarvädret var det sämsta i mannaminne och det var verkligen tur att vi bokat in två veckor i USA där vi fick värme så det räckte och blev över. För övrigt första resan utanför Europa och första resan tillsammans med ett kompispar. En lyckoträff. Resten av sommaren blev ändå rätt bra trots kalla och gråa dagar. Men svårt att hålla humöret uppe vissa stunder för en solälskare som mig. En av årets största händelser var givetvis när mannen gick ner på knä och jag fick svara ja efter sju år tillsammans. Hösten handlade sen mycket om förlovningsfester och jobb. Hann även med en höstlovsresa, som blev en sportlovsresa, till Levi. December var förstås släktfesternas tid och hann även julfesta med kollegorna innan man kraschade in i jullovet. Nyåret blev annorlunda och spenderades inte med vanliga gänget men tacksam är jag för att vi ändå fick en så fin kväll med trevliga vänner som tog emot oss med öppna armar.
Jag har tänkt en del på dessa årsresuméer och "best nine" som figurerar på sociala medier för tillfället. Vet inte om det bara är jag men ibland blir jag så trött av att se alla dessa glansbildsverkligheter med utplockade ögonblick. Jag tillhör själv också skaran som brukar plocka ut mina bästa händelser under året så dömer ingen. Den gemensamma nämnaren hos de flesta människors stora händelser är de där enligt samhället "viktiga" sakerna i livet: förlovning, husbygge, giftermål eller barn. Speciellt i den åldersgrupp jag befinner mig i nu. Fastän jag själv nu får tillhöra "de lyckades" skara i och med förlovningen kan jag inte sluta tänka på vad det gör med människor att hela tiden utsättas för dessa andra människors uppfyllda "mål". För när man nått en av dessa (för många) milstolpar är det som om resten av livet plötsligt inte är stort eller fint nog att nämnas. Visst ser jag tillbaka på året 2017 som året då jag förlovade mig, men det är ändå bara en sak av många. Kärleken har jag ju haft med mig i många år redan och det känns ju verkligen större än just den där ringen som många suktar efter.
Räknas man överhuvudtaget om man inte får sätta en av dessa livsmål under årets största händelser på instagram? Vem är man utöver sitt giftermål eller sitt nya hus? Är man fel eller misslyckad som singel eller hyresgäst när man närmar sig 30? Många säger att de inte bryr sig eller tar till sig av andras liv på sociala medier men jag tror nog oavsett hur stark du är att du påverkas av vad du ständigt matas med i flödena. Bara för några år sen var jag själv okritiskt där och hoppades att en dag få höra till någon av "topphändelserna". Jag är glad att livet lärt mig och att jag idag värderar lycka på ett annat sätt. Visst har jag också dessa mål men jag vet att inget är självklart och jag försöker njuta av vägen dit också. Alla jobbiga och dåliga dagar hör också till mitt liv och i de tuffa stunderna växer vi mest. Jag är glad att jag i mitt privilegierade liv ofta orkar tänka på hur andra människor har det speciellt i stunder där man förväntas vara så lycklig. Att ensamhet trots allt är vardag för så många. Att vara ödmjuk och ärlig inför livet tror jag är det som håller en med fötterna på jorden.
Sånt som inte är fint på bild men som var viktigt för mig i år var att människor omkring mig höll sig relativt friska, att jag fick så många nya insikter om mig själv när det var tungt, att jag vågade lyfta många av mina svagheter till mitt medvetande, att jag insåg att det måste finnas mer i ett liv än jobb eftersom du inte är oersättlig, att jag gjorde många dåliga beslut men lika många bra, att jag vågade gå ut med min PCOS offentligt, att jag kände mig du med min kropp, att jag började ta sånglektioner och vågade lägga upp ett klipp för första gången, att jag tvingade mig att fortsätta med piano och vågade spela för alla i kyrkan, att jag vågade bli mer riktig på sociala medier (finns ännu mycket att förbättra) och att jag visade för människor jag bryr mig om att jag bryr mig om dem (om inte så får ni lugga mig).
Sånt som jag MÅSTE bli bättre på under detta år är att oroa mig mindre för sånt jag inte kan påverka, bli bättre på att säga nej, lyssna till kroppen, mindre skärmtid, investera i människor som investerar i mig, oroa mig lite mindre för andra. I år hade jag tre migränanfall vid tre väldigt typiska stressitutioner: vid arbetsbytet, inför förlovningsfesten och vid jul, och det är tre fler än föregående år och tre för många. Ska försöka bli bättre.
(Med detta sagt tänkte jag nog göra ett inlägg med glansbilder också, måtta med allt.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar