Förra sommaren var så magisk. Så lättsam och harmlös och lycklig. Det är så svårt att inte jämföra. Hur jag än försöker så infinner sig inte den där samma totala lyckokänslan i bröstet nu. Jag vet inte varför, det känns som att min själ blivit gammal. Vemodig. Jag hoppas att det vänder när juli kommer. Jag vet ju redan att den månaden innehåller flera fina dagar. Säkert några av de finaste nånsin. Men förväntningarna växer då också. Försöker hålla mig realistisk.
Tycker första versen i min favorit dikt passar mitt humör nu alldeles ypperligt:
En gång var vår sommar en evighet lång. Vi strövade i soldagar utan slut en gång. Vi sjönk i gröna doftande djup utan grund och kände ingen ängslan för kvällningens stund.
(ur Evighet av Karin Boye)
 |
| Linns fina foto |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar