"Svindlande höjder"

Brontë: Alltid emellanåt ger jag mig i kast med mer klassisk litteratur. Dels för att jag vill kunna ta del av diskussionerna kring klassiker och dels för att jag verkligen vill få en uppfattning om varför just dessa böcker blivit så stora. Nu var det då dags för Svindlande höjder (org. Wuthering Heights) av Emily Brontë, skriven år 1847. Det intressanta med denna författare är att den här romanen är den enda som hon nånsin skrev. Boken står med på listan över världens 100 bästa böcker.

Jag läste romanen från början till slut men det beror nog mer på det faktum att jag hade gett mig fan på det än att den var verkligt bra. Berättelsen är en typisk kärlekssaga och handlar rakt igenom om kärlek och ond bråd död (och de starka vindarna). I denna historia figurerar oändligt många personer som dessutom har samma namn (efternamn används). För att göra det hela ytterligare invecklat växlar berättelsen mellan två olika berättare. Återigen fick jag alltså skriva ner alla karaktärer på en papperslapp, och dra pilar kors om tvärs för att få rätsida på vem som var förälskad i vem, vem som dog av vad och när och vem som påriktigt var släkt. Det kan hända att jag är onödigt krånglig men eftersom jag alltid har en bild i huvudet när jag läser, blir det omöjligt om jag inte vet vem personen är och således saknar bild i mitt inre. (Har förstått att det i vissa upplagor finns ett släktträd i början, inte i den här dock.)

I boken händer egentligen inte mycket mer än att folk dör, föds, älskar, hatar och ärver. Dock tycker jag om det faktum att berättelsen spänner över en lång tid. Ofta är det såna historier som stannar hos mig länge. Texten i denna version är olidligt liten och språket omständigt och krångligt. Puuh. Skiljetecken, skiljetecken.. Här kommer ett exempel på två typiska meningar:

"Man kan ju i alla fall inte säga annat än att det var högst aktningsvärt och ambitiöst av honom att vilja bli lika duktig som Linton, och jag skulle inte tro att han hade gått och lärt sig läsa bara för att skryta med det - ni hade kommit honom att skämmas för sin okunnighet förut, det är jag säker på, och så ville han råda bot på den saken och göra er glad. "

  

"Det är inte han som har sagt det - det är som de säger i byn - att ni hade gått ner er i kärret, och så ropar jag åt Earnshaw när jag kommer in: Här har hänt märkvärdiga saker sedan jag gav mig av, herr Hareton." 

Jag menar vem behöver punkter? Nå väl, boken är läst. Jag är glad att jag läst den så jag kan ha en åsikt om den. Jag är också glad att jag inte försökte mig på boken på orginalspråket, då hade jag lika gärna fått kasta in handduken direkt. Eftersom den är otroligt oändlig lär jag iaf inte glömma den i första taget.

PS. Otroligt fult omslag i denna upplaga.