P.D. James: Den här boken är en av orsakerna till att vissa människor hatar att läsa böcker. Berättelsen suger livslusten ur en med sina romantiska, oändliga miljöbeskrivningar och sin totalt ointressanta handling. Den är också ett typiskt exempel på varför jag så länge trodde att jag inte alls tyckte om deckare. Tycker.inte.om.detta. Boken läste jag ut enbart för att jag hade köpt den inbunden på rea nångång. Och jag vill inte ha några böcker i min hylla som jag inte läst/tänker läsa. Jag ville ge den en chans liksom.
P.D. James hyllas för sin förmåga att skriva deckare och hon är en av de största inom den klassiska brittiska traditionen. Jag hade alltså förväntat mig något helt annat än det här. Tycker inte man ens kan kalla detta för en deckare. Deckare är spännande, det här var mer som en miljöskildring av Dorset och dess invånare. Tror inte jag orkar skriva något alls om handlingen eftersom den knappt existerade. Tror heller inte orginalspråket kunde förbättrat innehållet. Här får ni ett exempel på en (enligt mig) poetisk, dötrist miljöbeskrivning. En sån som hela boken är full av.
"Det var en råkall och mulen förmiddag. Det hade regnat häftigt under natten och det steg upp en sur doft av ruttna löv och vått gräs från den fuktiga marken. Hösten hade kommit tidigt i år, men dess milda glans hade redan bleknat bort i det döende årets trista och nästan doftlösa sista andetag. De gick genom den fuktiga dimman, som kändes kylig mot Letties ansikte och förde med sig den första kalla rysningen av obehag."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar