Marinas memoarer: Den obligatoriska årsresumén

Året 2015 var en riktig berg- och dalbana. Det hade många riktigt fina toppar men också någon djupare dal. Det här året är det första på sex år som märkbart skiljer sig från de tidigare. Jag tänker självklart på det faktum att jag äntligen blev klar pedagogie magister, det var årets definitiva höjdpunkt. Vårvintern var tuff och jag kände att orken började tryta med allt vad gradu heter och det kändes som en omöjlighet att bli klar och att sen dessutom få ett jobb inom yrket. Att jag blev klar inom utsatt tid var en bedrift och att jag lyckades knipa åt mig ett jobb som började direkt på hösten och nu fortgår ända fram till våren, var över all förväntan. Att jag dessutom trivs otroligt bra är ju nästan för bra för att vara sant. Ångesten över ovissheten släppte och jag fick äntligen känna att jag kan och klarar av just det här. Det känns också bra att jobbet inte ätit upp den jag är, utan att jobbet snarare blivit som den jag är. Jobbet är så viktigt, men ändå inte allt.

Jag kommer att minnas året 2015 som mitt år, just eftersom det för mig var en milstolpe att lämna studielivet och kliva in i arbetslivet. Det har funnits mycket att fira och mycket att vara glad och tacksam för. Å andra sidan bjöd året på många tuffa stunder i och med förlorade relationer och brustna förtroenden. När jag blev klar med gradun kändes det som att det föll en sten från mitt hjärta. Men samtidigt fanns där också ett hål som växte och som jag med alla medel försökte fixa och lappa. Jag kämpade strider på flera håll men visste inte för vad eller för vem. Till sist gav jag upp och började istället ta avstånd, bygga murar för att skydda mig själv från fler krossade förhoppningar. Över en stor del av året hänger en skugga. Jag började ifrågasätta vem jag valt att ta in i mitt liv och vilken roll jag spelar i deras. Vem är jag för nån annan? Vem kämpar jag för? Är jag värd att kämpa för? Eller är jag inte? Grundvalarna runt mig ändrades plötsligt och ingenting kändes längre likadant.

Jag har lärt mig att ibland måste jag släppa taget, för ibland finns där ingenting att hålla kvar. Tydligt såg jag vem som stod stadigt när det stormade, vem som också klarade av att fånga mig när min kraft till sist tog slut. Alla behöver inte klara av det men jag måste veta vem, för att kunna känna mig trygg. Jag kände mig instängd och började titta längre bort för att hitta mening. Det är bra att utsätta sig för nya intryck för att få ett större perspektiv.

Det finns så mycket fint med det här året. Tror att det trots allt är ett av de bästa på många år. Jag orkar inte skriva om de otaliga händelser som gjort detta år, utan jag låter bilderna göra det åt mig. Här kommer nu en bildbomb utan dess like, allt i en salig röra utan kronologisk ordning. Höjdpunkterna!