Nu ska jag skriva ner den här historien så jag kan tänka tillbaka på den och vara tacksam för att den slutade så bra som den ändå gjorde. Det var alltså under villaavslutningen som vi hade vår älskade hund på "skötas" hos svärföräldrarna på skären. På söndagen ringde min svägerska och berättade att nånting hänt eftersom Olle stelnat till på gräsmattan, plötsligt börjat skaka och ögonlocken börjat hänga. De misstänkte getingstick och ringde till veterinär och frågade om de skulle ge kyypakkaus åt honom eller inte. Veterinären tyckte att de kunde ge eftersom de inte visste exakt vem som hänt. De lyfte honom sen till soffan där han slutade skaka men låg helt kraftlös. De packade ihop grejerna och började färden hemåt. Olle låg i famnen och de tyckte att han klarade bilfärden ganska bra. Vi höll kontakten på telefon och trodde alltså att det rörde sig om ett getingstick, men jag hade en riktigt otäck känsla i magen och trampade runt i lägenheten och frågade hur långt de kommit.
När de kör in på vår gård bärs Olle i famnen och vi ser då plötsligt att halsen svällt upp till det dubbla. Caroline ser att hon har blod på händerna och vi börjar undersöka hunden men hittar inget sår. Nånstans blöder han. Nu får jag smått panik och slänger på mig kläder medan Kiko ringer jourhavande veterinär i Vasa. På några minuter sitter vi i bilen och jag tar Olle i famnen. Han gnyr tyst och jag säger med tårar längs kinderna att om han slutar andas nu får jag panik. Jag märker att jag pratar högt för att försöka lugna ner mig själv och hunden. Kiko kör så hårt han bara vågar och vi försöker följa gps:en eftersom vi inte vet vart vi ska. Vi kör fel och blir arga men hittar snabbt rätt. Jag rusar in med Olle i famnen.
Så här såg han ut efter att veterinären rakat bort håret vid halsen. Vi hittade en form av blödande sårskorpa på käken men fick ingen klarhet i vad som hänt. Han fick dropp och smärtstillande som samlades i en otäck puckel på ryggen, men det var visst ingen fara...
Vi fick medicin på recept och tillsägelse att Olle skulle vila i tre dagar minst. Veterinären sa också att den blodfyllda svullnaden skulle sjunka ner mot buken efter några dagar vilket den sen gjorde.
Som tur var luftvägarna inte igensvullna utan det var huden utanpå halsen som hängde. Olle var så trött, så trött men vågade inte ligga ner eftersom han hade så sjukt.
Den första natten flyttade jag med honom till soffan efter att han gnällt och gråtit i flera timmar. Jag hade samtidigt värk efter en utdragen visdomstand så vi vakade tillsammans mellan 03 och 06. Sen sov vi 1,5 timme på soffan! Tur i oturen var ju att jag var arbetslös och kunde vara hemma på dagarna. Jag hade heller ingen panik med att inte sova så jag överlät det åt Kiko som skulle till jobbet i vanlig ordning. Olle sov och gnydde största delen av de första dagarna och kunde inte äta eller gå själv. Jag bar ut honom med två timmars mellanrum så han fick sitta en stund på gården. Den första dagen fick vi också spruta in vatten i munnen på honom men redan andra dagen drack han lite själv.
Vi började med antibiotika för såret och starkt smärtstillande mot svullnaden. Den tredje dagen tog vi första gången på kopplet igen och gick en kort bit. Olle blev glad över att promenera lite och mattes hjärta tog ett glädjeskutt. Nu var vi på bättringsvägen! Trodde vi...
På eftermiddagen när jag tog ut Olle för en andra kort tur fick han plötsligt totalpanik och började yla. Svansen for in mellan benen och han kände inte längre igen mig. Jag bar in honom igen och trodde han blivit stucken eller biten av något. Ringde åt Kiko men han svarade inte. Efter några timmar försökte jag ta ut Olle på nytt och kom lite längre men sen hände samma sak igen. Jag får nästan panik av hans konstiga reaktion och bär in honom igen. Börjar gråta eftersom jag inte vet vad som är fel eller vad jag ska göra. Olle märker att jag är ledsen och kryper fram och slickar mig på handen, älskade hund. Resten av kvällen kommer panikattackerna tätare och vi försöker hålla fast honom under de ca 30 sek långa anfallen så han inte skadar sig själv. Han kan inte längre gå. Vi funderar på om han har ont, typ "smärtpikar", av svullnaden som åkt ner eller om han hallucinerar av den starka medicinen. Vi överväger länge om vi ska ge mer medicin eller om vi ska låta bli. Vi tar sen beslutet att vi låter bli att ge mer eftersom vi upplever att han tycker det är obehagligt. Den natten vaknar han av panikattackerna med 1,5 timmes mellanrum. Vi vaknar givetvis och Kiko håller om honom hårt varje gång tills han slappnar av och somnar igen. Mattehjärtat gråter.
Svullnaden blir alldeles röd-svart och sjunker ner. Nästa dag fortsätter anfallen med med längre mellanrum nu. Han börjar annars bli bättre så han får åka halvdag till jobbet så jag ska få lite avlastning. Där går allt bra förutom anfallen som fortfarande sitter i. Kiko beställer en ny veterinärtid och hela två nya veterinärer tittar på honom eftersom de inte sett något liknande. De berättar att den starka smärtstillande medicinen som vi fått endast passar åt hälften av hundarna som får den och att den andra hälften får stora biverkningar. De ser också att han har likadan blodutgjutning i munnen och halsen som han har på magen. Vi byter ut båda medicinerna mot två helt nya och jag känner mig lite lugnare när fler professionella tittat till vår älskade bebis.
Efter att vi bytt ut medicinerna börjar Olle repa sig snabbare och hans personlighet börjar skymta fram. Han lägger t.ex. en tass på älsklingsleksaken, viftar lite på svansen eller snålas på korv. Jag är så lycklig. Ändå finns en oro kvar över att det som nu antas varit ett huggormsbett skadat njurarna. Så det blir ett sista veterinärbesök där blodprov tas. Och ännu en orolig väntan. Som tur är resultatet det vi hoppades på och njurarna har klarat sig. Vi vågar äntligen dra en lättnadens suck, nu är det äntligen över.
Idag är Olle så gott som återställd. Det känns som att hans syn blivit ännu sämre sen bettet men han klarar ju sig rätt okej ändå. Han är också något mer orolig och slickar hysteriskt på allt men det kan vi alla gånger leva med om han ändå får leva.
Aldrig trodde jag man kunde älska en hund så innerligt djupt som jag nu fick erfara. Hela min kropp levde med i hela händelseförloppet och mitt hjärta brast så många gånger. Alla ska vi dö en dag och Olle har redan fått 10 fantastiska år, men jag ville inte att hans död skulle orsakas av något så vidrigt och orättvist som ett ormbett (som nu alla tror att det var). Hans tid var inte ute än. Vår lilla stora kämpe som verkligen visade prov på livslust och envishet i kampen för livet. Just denna gång var jag så tacksam för (den ibland irriterande) egenskapen att han aldrig ger sig utan bara ger på mer och mer. Tack till alla som hjälpt oss och stöttat.
Tack Olle för allt du ger mig varje dag. Älskar dig, aldrig sviker jag dig.
Tänker vara med dig till dina dagars slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar