Gavalda: Min första bok av Anna Gavalda, och en riktigt underlig sådan. Gavalda använder sig av ett mycket poetiskt språk vilket i sig inte stör mig. Det som stör mig är att hela första delen blir FÖR flummig. Det är mycket tankar och mycket dialog men det framkommer sällan VEM som pratar eller tänker och om VAD. Nästan hela tiden står bara han eller hon vilket är ytterst förbryllande. De första 300 sidorna är enligt mig mest blahablaha och handlar om hur huvudpersonen Charles försöker få ihop sitt liv efter att hans barndomsväns mamma (och Charles älskarinna??) dör. Så småningom börjar man äntligen förstå vem som är vem och vad allt handlar om, men hela tiden väntar jag på att storyn ska komma igång. Jag vägrar ändå ge mig eftersom jag redan kommit så långt ;)
Efter de första 300 blahaa-sidorna börjar det äntligen hända nånting. Plötsligt har boken en klar handling, om än en konstig sådan, och det känns som att det äntligen kan finnas en början, en mitt och en avslutning på berättelsen. När man kommit till slutet av boken har man nog fått med sig en ganska vacker och annorlunda berättelse som handlar om lyckan i livet. Störde mig dock grymt mycket på att författaren hela tiden använder massor av punkter i dialogerna, t.ex; "Men då... eh... du... ligger inte... eh... med någon annan längre då?". SJUKT irriterande. Hackar upp läsningen jätte mycket och man får koncentrera sig hårt för att orka. Punkterna faller till viss del bort mot slutet av boken, thank God. Kollade igenom lite andra recensioner av samma bok och jag såg att de flesta har likadana åsikter som jag. Många menar dock att Gavaldas "Tillsammans är man mindre ensam" är av en helt annan kaliber. Kanske jag ännu någon dag ger mig på att läsa den. Men inte än.
(Som ni kanske märkt väljer jag att inte skriva speciellt mycket om själva handlingen i böckerna, till viss del för att det kan förstöra läsupplevelsen för nån annan och till viss del för att det ofta är rätt ointressant för andra att läsa om. Så om ni vill bekanta er mer med själva storyn får ni ta och läsa böckerna.)
Efter de första 300 blahaa-sidorna börjar det äntligen hända nånting. Plötsligt har boken en klar handling, om än en konstig sådan, och det känns som att det äntligen kan finnas en början, en mitt och en avslutning på berättelsen. När man kommit till slutet av boken har man nog fått med sig en ganska vacker och annorlunda berättelse som handlar om lyckan i livet. Störde mig dock grymt mycket på att författaren hela tiden använder massor av punkter i dialogerna, t.ex; "Men då... eh... du... ligger inte... eh... med någon annan längre då?". SJUKT irriterande. Hackar upp läsningen jätte mycket och man får koncentrera sig hårt för att orka. Punkterna faller till viss del bort mot slutet av boken, thank God. Kollade igenom lite andra recensioner av samma bok och jag såg att de flesta har likadana åsikter som jag. Många menar dock att Gavaldas "Tillsammans är man mindre ensam" är av en helt annan kaliber. Kanske jag ännu någon dag ger mig på att läsa den. Men inte än.
(Som ni kanske märkt väljer jag att inte skriva speciellt mycket om själva handlingen i böckerna, till viss del för att det kan förstöra läsupplevelsen för nån annan och till viss del för att det ofta är rätt ointressant för andra att läsa om. Så om ni vill bekanta er mer med själva storyn får ni ta och läsa böckerna.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar