Jag kom nyss över en bild av mig själv som trettonåring. Min första tanke var givetvis "Men guud vad smal jag är!", det här är alltså många, många kilo sen. Under denna tid kunde jag växa 10 cm på ett år och man förstår ju vad det gör åt figuren. Det är ändå inte därför jag vill posta fotot. Min andra tanke när jag såg bilden var hur det är möjligt att jag kunde känna mig tjock när jag såg ut så här!? Jag var ju som alla andra tonåringar mycket missnöjd med mitt utseende och upplevde att jag var alldeles för lång och alldeles för fet (!?). Mitt stora problem var också min brist på kurvor. Många andra hade redan utvecklat breda höfter och bröst medan jag var helt platt. Idag önskar jag däremot att jag inte hade fullt så mycket kurvor eftersom det underlättar klädesval om man inte ser ut som berg och dal.
Vad jag vill säga är att vi människor är så otroligt tragiska varelser. Vi är aldrig nöjda med hur vi ser ut eller hur vi har det. Jag skulle önska att jag hade haft någon som ploppat upp i mitt trettonåriga liv och sagt att om några år kommer du vara mycket fetare och mycket kurvigare än det här, så var nöjd. Smalare än så här blir du inte, men lyckligare kommer du bli hela tiden. För det gör ju ingen skillnad hur mycket du bantar eller hur smal du är om du i ditt eget huvud är fet, olycklig och misslyckad. Idag är jag måhända fet, men inte misslyckad. Och jag är så otroligt nöjd. Kanske inte med mitt utseende alla dagar, men med mig själv och mitt liv. Och det mina vänner, är ju det som räknas. I alla fall för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar