"Mördare utan ansikte"

Mankell: Ni har väl alla sett reklamen för "Wallander" på tv4 nångång? Det här är alltså första boken i den serien. (Jag har dock aldrig sett ett Wallander tv-avsnitt ^^). Jag har egentligen heller inte så mycket att säga om den här boken, det är en tvättäkta kriminalroman med ett typiskt klurigt mordfall. Berättelsen innehåller också de genretypiska privata problemen som skilsmässa och alkohol. Handlingen avancerar ganska långsamt vilket jag kan tycka blir lite tråkigt, men samtidigt känns det väldigt verklighetstroget för vem löser ett dubbelmord över en natt? Jag tycker om Mankells sätt att skriva, ganska avskalat och klart, väldigt lite detaljerade naturskildringar och liknande. Författaren reflekterar också över samtidens Sverige i boken, bl.a. våldsammare brott och invandring. Om man skulle läst boken genast den kom ut (1991) skulle detta säkert varit extra intressant.

Vi är tragiska människor

Jag kom nyss över en bild av mig själv som trettonåring. Min första tanke var givetvis "Men guud vad smal jag är!", det här är alltså många, många kilo sen. Under denna tid kunde jag växa 10 cm på ett år och man förstår ju vad det gör åt figuren. Det är ändå inte därför jag vill posta fotot. Min andra tanke när jag såg bilden var hur det är möjligt att jag kunde känna mig tjock när jag såg ut så här!? Jag var ju som alla andra tonåringar mycket missnöjd med mitt utseende och upplevde att jag var alldeles för lång och alldeles för fet (!?). Mitt stora problem var också min brist på kurvor. Många andra hade redan utvecklat breda höfter och bröst medan jag var helt platt. Idag önskar jag däremot att jag inte hade fullt så mycket kurvor eftersom det underlättar klädesval om man inte ser ut som berg och dal.

Vad jag vill säga är att vi människor är så otroligt tragiska varelser. Vi är aldrig nöjda med hur vi ser ut eller hur vi har det. Jag skulle önska att jag hade haft någon som ploppat upp i mitt trettonåriga liv och sagt att om några år kommer du vara mycket fetare och mycket kurvigare än det här, så var nöjd. Smalare än så här blir du inte, men lyckligare kommer du bli hela tiden. För det gör ju ingen skillnad hur mycket du bantar eller hur smal du är om du i ditt eget huvud är fet, olycklig och misslyckad. Idag är jag måhända fet, men inte misslyckad. Och jag är så otroligt nöjd. Kanske inte med mitt utseende alla dagar, men med mig själv och mitt liv. Och det mina vänner, är ju det som räknas. I alla fall för mig.

Tihihi

Det är lätt hänt att man börjar stressa och känna sig misslyckad när omgivningen tar större kliv framåt än man själv vill eller vågar. Då känns den här bilden extra trygg.

Oktoberhelg

Lite Äntligen hemma blir det varje helg

Höstmys

Höstmys

Söndagspromenad

Kladdkaka

"Lyckan är en sällsam fågel"

Gavalda: Min första bok av Anna Gavalda, och en riktigt underlig sådan. Gavalda använder sig av ett mycket poetiskt språk vilket i sig inte stör mig. Det som stör mig är att hela första delen blir FÖR flummig. Det är mycket tankar och mycket dialog men det framkommer sällan VEM som pratar eller tänker och om VAD. Nästan hela tiden står bara han eller hon vilket är ytterst förbryllande. De första 300 sidorna är enligt mig mest blahablaha och handlar om hur huvudpersonen Charles försöker få ihop sitt liv efter att hans barndomsväns mamma (och Charles älskarinna??) dör. Så småningom börjar man äntligen förstå vem som är vem och vad allt handlar om, men hela tiden väntar jag på att storyn ska komma igång. Jag vägrar ändå ge mig eftersom jag redan kommit så långt ;)

Efter de första 300 blahaa-sidorna börjar det äntligen hända nånting. Plötsligt har boken en klar handling, om än en konstig sådan, och det känns som att det äntligen kan finnas en början, en mitt och en avslutning på berättelsen. När man kommit till slutet av boken har man nog fått med sig en ganska vacker och annorlunda berättelse som handlar om lyckan i livet. Störde mig dock grymt mycket på att författaren hela tiden använder massor av punkter i dialogerna, t.ex; "Men då... eh... du... ligger inte... eh... med någon annan längre då?". SJUKT irriterande. Hackar upp läsningen jätte mycket och man får koncentrera sig hårt för att orka. Punkterna faller till viss del bort mot slutet av boken, thank God. Kollade igenom lite andra recensioner av samma bok och jag såg att de flesta har likadana åsikter som jag. Många menar dock att Gavaldas "Tillsammans är man mindre ensam" är av en helt annan kaliber. Kanske jag ännu någon dag ger mig på att läsa den. Men inte än.





(Som ni kanske märkt väljer jag att inte skriva speciellt mycket om själva handlingen i böckerna, till viss del för att det kan förstöra läsupplevelsen för nån annan och till viss del för att det ofta är rätt ointressant för andra att läsa om. Så om ni vill bekanta er mer med själva storyn får ni ta och läsa böckerna.)

Två fina helger i telefonkvalitet

Lugnet före stormen

Under de senaste veckorna har jag fått min beskärda del av det som varit en bristvara under hela min studietid, nämligen ledighet. Jag är inne på mitt femte studieår och fick min kandidatexamen ifol. Jag har endast en kurs kvar (+ en frivillig) och det var först nyligen som vi fick anmäla oss för pro gradu-skrivande och jag äntligen blev tilldelad en handledare. Jag har alltså inte haft något speciellt att göra sen studierna "började" i höst! Eftersom jag läste ett långt biämne ifjol trappades aldrig mina studier ner så småningom, som för många andra, utan jag gick från heltid till ledig :D Jag har jobbat på sidan av studierna under hela studietiden så det har jag givetvis fortsatt med nu på hösten men jag har ändå haft 1-3 dagar ledigt i veckan nu i några veckors tid. GUUUUD SÅ SKÖNT! Jag ser på denna tid som "lugnet före stormen", eftersom jag vet att mitt graduskrivande ska påbörjas tyyyp nu. 

Jag tycker verkligen alla studerande skulle förtjäna lite ledighet emellanåt eftersom man studerar heltid halva året och jobbar heltid resten av året. Att ständigt ha deadlines, inlämningsuppgifter, kandidatarbeten och massa annat i huvudet gör att man lätt blir stressad. Aldrig har jag känt mig så utvilad som jag gör nu! Dagens bekymmer har till största del handlat om vad jag ska äta till lunch. Mina lediga dagar har handlat om att sova ut på morgonen, slöläsa Vasabladet, äta frukost till Houston animal cops och Say yes to the dress (otroligt viktigt!) och sen har jag gymmat, handlat mat, kollat inredning, planerat renovering, kokat RIKTIG mat, fikat med flickorna, sålt diskmaskin, fixat hyresgäster, städat och tömt förråd. ALLDELES FANTASTISKT. Det här trodde jag aldrig om mig själv men det känns som om jag skulle kunna vänja mig vid ett sånt här liv med jobb endast tre dagar i veckan! Eller njää, skulle kanske bli tråkigt och meningslöst i längden. Men alla ni som haft lediga dagar bara nu som då vet att de lediga dagarna tenderar att bli de mest stressiga. När man har fler lediga dagar får man tillåta sig själv att ta det lugnt. Kroppen och huvudet tackar.

Barcelona

De viktigaste

Fem saker man ångrar när man dör 
Kopierat härifrån , (CirqueDuSedell, 2013)  
Posted on August 29, 2013 by CirqueDuSedell

Sjuksköterskan Bronnie Ware träffade dagligen döende patienter i sitt jobb på en canceravdelning. Hon ställde frågan “Vad är det människor ångrar allra mest på sin dödsbädd?”
Efter en omfattande undersökning fick hon svaren.

På 4e plats: Man ångrar att man inte hållit kontakten med sina vänner. ”Ofta insåg inte de döende hur viktiga deras vänner var förrän veckorna innan de dog, och då var det ibland inte möjligt att spåra dem. Många döende hade blivit så upptagna av sina egna liv att de släppte taget om sina viktiga vänskaper. Det fanns många som djupt ångrade att de inte gett vänskaper den tid och ansträngning som krävs. Alla saknar sina vänner när de dör.”

Tildas foto, många saknas dock :)




.