tisdag 16 juli 2019

Midsommar #2 på Brudsund


Så var det dags för midsommarfirande dag två. Då åkte vi som vanligt till Brudsund för familjetid. Det är ett ganska typiskt upplägg för det mesta i vårt liv, både vänner och familj om det går. Båda är lika viktiga och bör tas om hand. Lite tröttsamt först efter nattens strapatser men med lite mat i magen var vi på gång igen!


Mina bästa sockor av mommo

Eftersom jag är en bekväm barnvakt kom jag på att vi kan plocka smultron runt min solstol

Det var tydligen en nyhet och fungerade som distraktion en stund iaf
För här ville jag ligga och lata mig

Så fint nu med gråa hus!

Kände mig lite lätt somrig så där

Vinkade hejdå till Otto och Calle

Och bääbis somnade i min famn efter en tröttsam midsommar. Drömde säkert om soffan hemma.

Midsommar #1 på Boskär


Eftersom det här är sommaren då inget är som det brukar, spenderade vi midsommarafton med ett helt gäng så gott som obekanta människor. Jag var mycket glad och tacksam över att bli bjuden någonstans, förstår verkligen att det inte är alla förunnat. Var ändå lite lagom nervös över att sitta fast på en holme med en massa människor jag inte känner. Vad har dom för traditioner? Hur firar andra midsommar? Hur blir det med båtåkandet? Alla som känner mig vet att jag trivs som bäst med mina allra närmaste och med våra traditioner som vi skapat genom åren. Men nu blev det inte så den här gången.

Det visade sig dock att jag som vanligt oroade mig i onödan eftersom alla människor var så glada, sociala och lättsamma. Det blev en trespråks-fest och till all lycka klarar jag mig ju på alla de språken så det var heller inget problem. Det blev dessutom ett riktigt traditionellt finlandssvenskt midsommarfirande och jag jublade lite inombords när jag såg nypäärona och snapsvisorna. Vi snapsade och sjöng åtminstone 15 visor så det hade jag ju inte behövt oroa mig för. Vi badade balja, simmade och såg solen gå ner och upp igen. Precis det som jag hade saknat. Att det dessutom råkade vara en av de få fina dagarna denna sommar och dessutom helt myggfritt var ju nästan för mycket!

Vi vet alla att skaffa nya vänner som vuxen är så mycket svårare än som barn, men visst går det om man försöker ha ett öppet sinne och släpper sina fördomar. Att festa och bo tillsammans med ca 10 nya människor på en holme i ett dygn gick alltså riktigt bra. Och blir jag bjuden igen då känner jag ju redan någon!

Staffan hämtade upp oss

Utsikten från "vårt" sovrum var ju helt ok

Langboole dukas

Glad midsommar! 15 pers kring bordet var vi

Hundis var också med, var det månne Alvin?

Här var det lä men är man från Buenos Aires så är det ändå för kallt

En colaromare i solen

Vi gick över till Boije för att bada

Och det var så där fint som det bara kan på sommaren

Vi bastade

Marcus gick mest och stoppade sin pipa och det såg mysigt ut. Jag blev alltså sjöbjörn för en kväll, man kan ju inte vara sämre.

Tillbaka åkte vi med Rio och tur det som det vågade! Tack för oss.

fredag 28 juni 2019

Vad är väl en sommar?


Förra sommaren var så magisk. Så lättsam och harmlös och lycklig. Det är så svårt att inte jämföra.  Hur jag än försöker så infinner sig inte den där samma totala lyckokänslan i bröstet nu. Jag vet inte varför, det känns som att min själ blivit gammal. Vemodig. Jag hoppas att det vänder när juli kommer. Jag vet ju redan att den månaden innehåller flera fina dagar. Säkert några av de finaste nånsin. Men förväntningarna växer då också. Försöker hålla mig realistisk.

Tycker första versen i min favorit dikt passar mitt humör nu alldeles ypperligt:

En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan 
för kvällningens stund.
 (ur Evighet av Karin Boye) 

Linns fina foto
 

onsdag 26 juni 2019

"Den som dödar draken"



Leif GW Persson: Boken ingår i serien om kriminalkommissarie Evert Bäckström. I riktig Leif GW anda är vår antihjälte en alkoholiserad, rasistisk, sexistisk, homofobisk praktidiot. Stundtals är det jobbigt att läsa om hans förehavanden och uttalanden eftersom de går mot allt hederligt folkvett. På nåt märkligt sätt blir man ändå intresserad av hur den enfaldige kommissarien ska lyckas lösa mordgåtan och hur han faktiskt verkar ha några smarta infallsvinklar emellanåt. 

Eftersom författaren är väl insnöad i vad riktigt polisarbete innebär känns det ibland mer som att läsa en riktig polisutredning än att läsa en roman. Till skillnad från många andra deckarförfattare finns här inte mycket till pararellhandling utan allt fokus ligger på hur utredningen framskrider och hur kollegiet fungerar. Intressant, men stundtals rätt så tungrodda dryga 400 sidor. Som tur kryddas texten med en ansenlig mängd humor och ironi vilket drar historien framåt. 


"Till minne av en villkorslös kärlek"



Jonas Gardell: Jag har inte alltid varit så förtjust i Gardells sätt att skriva. Det är många gånger så dramatiskt och provocerande. Den här berättelsen däremot är ganska lågmäld. En slags hyllning till mamman, men utan att försköna hennes fel och brister. Det mesta i boken är verklighetsbaserat men somt är också påhittat. Som att Jonas själv kör ihjäl sig genast i början av boken och att författaren är en fiktiv person. Jag tycker boken är alldeles för lång med sina 551 sidor. Texten är skriven i olika former, ibland som faktatext ibland mer som prosa. Repetitionerna är ändlösa vilket gör att boken inte känns korrigerad, läste någon igenom texten och skalade bort upprepningar? Eller är det bara författarens sätt att uttrycka sig? 

Halvvägs in i boken tycker jag att jag helt tappat bort kärnan och vet inte längre vad jag läser. Men då börjar berättelsen om hur mamma Ingegärd blir dement och bor på vårdhem och vi går in i en mer känslig och varm del av historien. Nånting äkta. Då blir jag fängslad och följer berättelsen ända in i det oundvikliga slutet. Känslan efteråt är att det var en fin berättelse. Ett porträtt av en tid, en person, ett liv. 

Ett vackert utdrag om åldrandet:
"Stjärnorna på himlen, kropparna vi bär runt på, minnena vi vårdar och våndas över. Allt ska vi äga och allt ska vi förlora." 



tisdag 28 maj 2019

45-års jubileum


Så var det dags för jubileumsveckans höjdpunkt. Pedavoces fyllde 45 år och det hölls jubileumskonsert och bankett. Så himla roligt att uppträda igen och dessutom få gå på fin fest i min bästa klänning. Håret fixade Linn och jag fick känna mig som en prinsessa. Maten var perfekt och många gamla bekanta var på plats. Tack åt kommittén som fixat allt och åt Sandra som kom med mig på alla dessa festligheter. Så mycket roligare att vara två ändå!

Under veckan insåg jag verkligen hur mycket jag saknat körsammanhanget, sången och grupptillhörigheten. Den enda hobby jag verkligen känt att jag är bra på och satsat på. En tomhet nu som inte går att fylla med solosång. Måste se hur jag kan lösa det i framtiden. En alumn-kör skulle vara perfekt för mig. Roligt ändå att se att den där konstnärliga ådran fortfarande finns gömd bakom all lärarroll och vardag. Älskade musik som alltid funnits där. 

Foto: Rune Björklund
Foto: Rune Björklund
Foto: Rune Björklund

Foto: Rune Björklund
Foto: Rune Björklund













Foto: Stefan Westergård




Valborg - Håkan Hellström

Vappen. En så perfekt dag.
Sång, fest, människomöten, bubbel, Trilo i solnedgång, Ronja ur minnet o.s.v.
Mycket som jag saknat. Som jag inte ens visste att jag saknat.
Så roligt att känna sig inbjuden och välkommen.
Tack, det minns vi länge.