tisdag 25 februari 2014

Det där med hund

"Det är med hundar som med barn. Roligt så länge de bara är till låns."
sagt av grannen 

Alla som känner mig vet att jag älskar hundar mer än livet självt. Och det är verkligen en himla tur eftersom krabaten hemma hos oss ibland tycks göra allt för att bli opopulär hos husse och matte. Det där med hund är verkligen inte så lätt som många får det att se ut! Vi har alltså en sju år gammal Jack Russel kille och ni som känner till rasen vet att dom här högenergi-hundarna är självständiga, intelligenta, envisa, aktiva och ofta rätt så egoistiska. Denna ras behöver mer stimuli och motion än andra hundar i samma storlek. Kanske inte den perfekta familjehunden alltså.



Jag kom in i Olles liv för fyra år sedan. Då var han tre år och hade tillbringat första valpåren med en annan matte. Han hann också få en bror under denna tid, men bröderna bor alltså idag i olika hem. Det har varit många omställningar i Olles liv, vi tror att detta är en av orsakerna till en viss osäkerhet hos honom. Jag har aldrig själv haft hund tidigare men alltid varit omgiven av hundar. Dessa hundar har varit stora, lata hundar med väldigt låg energinivå. Jag blev alldeles chockad första gången jag träffade Olle och såg hur otroligt energisk han var! Också hans höga intellekt och lydnad förvånade mig. Min egen barndomskärlek-hund var inte särskilt intelligent och ingen hade orkat träna honom så han kunde inte ens det enkla kommandot "sitt". Det som nu förvånade mig mest var Olles konstanta behov av att vara nära människor. Han hatar att vara ensam och lider av separationsångest. Har aldrig tidigare hört en hund skälla så panikartat som Olle gör när vi skall lämna honom en liten stund. 


Separationsångest betyder att hunden får ångest av att vara ensam. Det kan ta sig i uttryck på olika sätt. För oss har situationen alltid varit knepig eftersom Olle är smart och lärt sig koppla ihop skrammel av nycklar, prassel av jackor eller doft av parfym med att han kommer bli lämnad. Genast han känner igen några av dessa signaler börjar han springa runt, flåsa och skälla väldigt gällt. Ibland blir han helt apatisk och gömmer sig under sängen eller trycker i ett hörn. Vi har försökt avdramatisera våra "faranden" men det verkar inte som något fungerar. Dock har vi tur eftersom Olle ligger och sover under tiden vi är borta, han förstör inget som vissa hundar istället gör. Däremot äter eller dricker han inget så länge vi är borta. På dagarna är han tillsammans med Kiko och får alltså massvis med stimuli av kunderna. 



Ett annat typiskt drag för denna ras är att de ofta är rätt så ointresserade av socialt umgänge med andra hundar. Jack Russel-hundar är terriers och trots storleken upplever de sig själva som stora hundar. Olle har alltså mest ett ointresse för andra hundar, men flickor brukar han ibland nog leka med. Han är dock alltid nyfiken! Han bryr sig knappt alls i mindre hundar men är rädd för stora och osäkra hundar. Han är inte den som hugger först utan den som hugger sist. Rasen används som grythund och de är avlade att söka efter grävlingar och rävar, det är alltså ingen försiktig hund vi har att göra med. Olle umgås däremot med människor hela dagarna på jobbet, och han älskar att vara kring folk. Han är mycket sällan rädd för människor.


Det största problemet vi har just nu är det eviga vaktandet. Olle lyssnar efter alla ljud hela tiden, om han hör något ovanligt tokskäller han länge. När jag är ensam med honom skäller han mest hela tiden eftersom jag är flockens nyaste och svagaste medlem, och han ska beskydda mig. Det är sjukt störande. Dörrklockan är ett kapitel för sig, vi har också där försökt med olika metoder men det är som en automatisk reaktion hos honom. Denna hund skäller alltså hårt. Bebisskrik är som musik för öronen i jämförelse med dessa skall. En stor hund har ett dovt ljud, dom riktigt små gläfser. Dom här skäller hårt och gällt. Och intensivt. Vi har provat skällhalsband och munkavle, vattenflaska, godis om "tyst", vara lugn och bestämd, lämna honom och gå bort, stänga in i annat rum o.s.v. Listan är hur lång som helst. Men nej, vi är inte tillräckligt duktiga för att få bukt med detta beteende som är så djupt rotat hos honom. Att jobba med trotsiga tonåringar är en barnlek i jämförelse med att träna Olle. Jag har slitit. mitt. hår. Och jaaa jag vet att hundexperter skulle säga att det är VI som gör fel. Det är mycket möjligt. Men att det inte är lätt kan vi alla vara överens om, vi gör hela tiden vårt bästa. Andra råd man får är att göra av med hundens energi. Och tro mig, vi jobbar med det varje dag. Promenad minst tre gånger om dagen och varje dag lek, spring och tänk. Bästa leksaken är en vanlig tom limsaflaska med hundgodis i. Korken ska vara hårt fastskruvad. Den här leker Olle med lite längre än fem minuter. Alla andra leksaker förstörs inom loppet av några minuter. Repet är också ett annat bra alternativ.



Som tur får vi också hjälp från omgivningen. Vissa familjer behöver avlastningshjälp ibland då energin inte räcker till för alla behov. Samma sak med hundar med särskilda behov. Våra svärföräldrar är världens bästa på att sköta om vi behöver en kväll för oss själva. Olle är nämligen ingen hund man lämnar över åt första bästa. Den personen skulle bli galen inom några timmar. Rutiner är viktiga för Olle, precis som för barn. I mån av möjlighet försöker vi behålla dem så han vet vad som väntar. Lördagar är alltid extra kaotiska då hela familjen ofta är hemma tillsammans på dagen.



Vad är det då som är så bra med hund? Men det vet ni alla redan. Att det alltid finns nån som hälsar en välkommen, nån som märker om man är ledsen, tröstar en, vill leka, får en att gå ut, vill lära sig nya saker, vill hitta på något, kryper upp med en i sängen, värmer fötterna, trängs i soffan, snarkar och drömmer och bara älskar med hela sin kropp och själ. Det som jag aldrig visste före jag blev med hund var hur otroligt mycket vardagen påverkas av det här. Hur stor del hunden verkligen blir. Hur mycket som kretsar kring den. Hur otroligt mycket kärlek man får. Olle är allas hund. Det är så roligt att nån okänd på gatan blir glad och kommer och pratar för att de tycker Olle ser så rolig och glad ut. Att få klappa en mjuk päls får mig ALLTID på bättre humör. Det är så otroligt. 


Varför jag skriver detta inlägg är egentligen för att jag hoppas folk tänker sig för en eller två gånger innan de skaffar hund. Hundar är det bästa sällskap som finns, men små hundar är inte alltid famnhundar. De kräver ibland mer motion och lydnadsträning än stora hundar. Jack Russel har blivit otroligt populär på senaste tiden och jag hoppas folk inte väljer hunden för att den ”ser rolig ut”. Den kräver mycket, mycket tid och uppmärksamhet. Hunden kommer, precis som barn, med ett stort ansvar. Om man behandlar den rätt blir den en fantastisk livskompanjon och bästa vän. Ojj vad det här blev långt. Och det är bara början!



PS. Vi ska förstås också komma ihåg att varje hund är en egen individ som kan avvika helt från rasbeskrivningen!

söndag 23 februari 2014

En helt vanlig "på tumis"-helg

Så var helgen över och sportlovet börjar om... två dagar. Först jobb, sen skoj!

Denna helg fanns det inga födelsedagar (eller annat) att fira så helgen gick väl ganska långt i lugnets tecken. På fredagen var jag ledig från klockan 12 så medan resten av Finland kollade hockey matade jag in det sista 100 enkäterna i statistikprogrammet SPSS. Nu är alla 350 inmatade, wuhuu! På kvällen lyxade vi till det med en riktig brak-tacomåltid. På lördagen for vi till stan och hjälpte pappa välja nya glasögon. Sen blev det lunch på Spices. Vi hittade också en spegel till hallen för halva priset och jag var nöjd. På kvällen blev det våfflor med glass, några vinglas och film. Idag har vi varit hela dagen på Brudsund med familjen Granholm och Stenström. Vi tog ner en gammal, stor björk och släpade riset ut på isen och tuttade på. Sen fick vi grilla korv på glöden som värsta scouterna. Efter en hel dag ute blir det perfekt med fastlagsbulle och film ikväll. Älskar filmmys i stora soffan framför stora TV:n. En riktigt bra helg är nu med andra ord till ända. Men på onsdag kör vi upp mot Levi så två dagar jobb ska man väl fixa.





.

tisdag 18 februari 2014

"Det blod som spillts"

Larsson: Andra boken om Rebecka Martinsson. Den första heter "Solstorm" och den läste jag för miljoner år sedan. Jag minns inte så mycket av den första boken, annat än att den var spännande. Den här berättelsen tar vid där den förra slutade, så det kanske skulle varit hemåt att fresha upp minnet lite.. Dessa böcker SKA alltså läsas i rätt ordning! Nå väl, en ganska vanlig deckare egentligen men med några intressanta sidospår. Det finns mycket djur i boken, djur är bra. Men varför vi emellanåt får läsa helt skilda kapitel om vargen Gula ben har jag lite svårt att förstå. Varg i Kiruna är väl helt trovärdigt men om där fanns någon annan symbolik lär jag ha missat den. Återigen tror jag inte att det är deckargåtan i sig som för den här berättelsen framåt, utan snarare miljö- och personbeskrivningarna (får inte säga för mycket nu). Det blev dock lite för många personer inblandade för min smak, antar det är ett sätt för författaren att "rådda bort" läsaren från det rätta spåret. Ändå tyckte jag upplösningen var lite väl förutsägbar. Kommer snart att läsa tredje delen "Svart stig", den väntar på mig i bokhyllan.

fredag 14 februari 2014

Alla hjärtans dag



Vänner för livet är det bästa som finns







.

torsdag 6 februari 2014

En lätt och en tung (bokstavligen)

Backman: Jag börjar med den lätta varianten. Boken lånade jag av Tilda som tyckte den kunde passa bra som läsning på jobbet. Jag håller helt med! Boken är lättläst och underhållande och språket är rikt. Ibland blir jag inte riktigt övertygad av de långa metaforer författaren använder, andra stunder är de alldeles briljanta. Boken är perfekt som sänglektyr eftersom kapitlen är så korta.

Ett av mina favoritcitat: "Så du behöver bästa vänner. Frodo visste det. Han Solo visste det. Du måste ha någon att ringa när du behöver hjälp att flytta den där jävla bokhyllan. Eller bara för att ha någon att säga "de borde låta Zlatan spela i en mer släpande roll" eller "har du hittat nån bra stream på nya Newsroom-avsnittet" till. Eller "jag ska bli farsa".



Westö: Så till den tyngre versionen. Det här är en koloss på 560 sidor och jag har kämpat med den ett tag. Boken är den fjärde i Westös romankvartett om Helsingfors under 1900-talet. Som sig bör börjar jag alltså med den sista boken i serien. Ni funderar förstås varför jag fortsätter att göra samma miss hela tiden, men det är nämligen så att jag nästan alltid köper mina böcker utan destu mer bakgrundsresearch. Jag vill inte binda mig vid serier utan köper de böcker jag tycker verkar intressanta, är de sen faktiskt bra kan jag tänka mig att läsa hela serien (och ofta är delarna fristående). Hur som haver, denna bok var riktigt tråkig under de 200 första sidorna. Mycket Helsingfors, mycket natur, mycket personbeskrivningar, mycket tankar och känslor och blahaa. Jag hann redan spy galla över boken och förundra mig över hur denna författare kan tilldelas så många fina litteraturpris!?? 

Som tur är jag envis och bestämde mig för att ge en av Svenskfinlands största författare ännu än chans (m.a.o. vägrade jag tro att jag läst 200 sidor bara "för assit"). Jag kom in i del två av boken och då väcktes mitt intresse. Nu började historien vävas ihop på ett intressant sätt, men fortfarande handlade historien till stor del om samma personer. Bokens sista del var riktigt gripande och nostalgisk. Det som tilltalar mig mest med historien är att den spänner över 36 år och följer med några utvalda personers liv under hela denna tid. Språket var riktigt typiskt finlandssvenskt och många finska uttryck används genomgående. Eftersom jag personligen inte har någon anknytning till staden Helsingfors (förutom att det är vår huvudstad) tyckte jag det var rätt så trist att läsa om närmiljö och bostadsområden. I boken pratas också om många finska politiker och artister, men eftersom jag inte är direkt jätteinsatt i finska popmusikens utveckling under början och mitten av 1900-talet, kan jag inte ens uttala mig om artisterna är fiktiva eller verkliga. Inte heller politiker är min starka sida, Kekkonen och Ahtisaari känner jag ju dock till... Boken skulle säkert känts ännu mer berörande om man läst de andra fristående delarna. Det kanske jag kommer att göra ännu någon dag. Men just nu vill jag läsa något mer lättsmält.




tisdag 4 februari 2014

Motivation

Bodrum, Turkiet - TJ 150



Bilder från google.