Vad är väl en sommar?

Förra sommaren var så magisk. Så lättsam och harmlös och lycklig. Det är så svårt att inte jämföra.  Hur jag än försöker så infinner sig inte den där samma totala lyckokänslan i bröstet nu. Jag vet inte varför, det känns som att min själ blivit gammal. Vemodig. Jag hoppas att det vänder när juli kommer. Jag vet ju redan att den månaden innehåller flera fina dagar. Säkert några av de finaste nånsin. Men förväntningarna växer då också. Försöker hålla mig realistisk.

Tycker första versen i min favorit dikt passar mitt humör nu alldeles ypperligt:

En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan 
för kvällningens stund.

 (ur Evighet av Karin Boye) 

Linns fina foto

"Den som dödar draken"

Leif GW Persson: Boken ingår i serien om kriminalkommissarie Evert Bäckström. I riktig Leif GW anda är vår antihjälte en alkoholiserad, rasistisk, sexistisk, homofobisk praktidiot. Stundtals är det jobbigt att läsa om hans förehavanden och uttalanden eftersom de går mot allt hederligt folkvett. På nåt märkligt sätt blir man ändå intresserad av hur den enfaldige kommissarien ska lyckas lösa mordgåtan och hur han faktiskt verkar ha några smarta infallsvinklar emellanåt. 

Eftersom författaren är väl insnöad i vad riktigt polisarbete innebär känns det ibland mer som att läsa en riktig polisutredning än att läsa en roman. Till skillnad från många andra deckarförfattare finns här inte mycket till pararellhandling utan allt fokus ligger på hur utredningen framskrider och hur kollegiet fungerar. Intressant, men stundtals rätt så tungrodda dryga 400 sidor. Som tur kryddas texten med en ansenlig mängd humor och ironi vilket drar historien framåt. 

"Till minne av en villkorslös kärlek"

Jonas Gardell: Jag har inte alltid varit så förtjust i Gardells sätt att skriva. Det är många gånger så dramatiskt och provocerande. Den här berättelsen däremot är ganska lågmäld. En slags hyllning till mamman, men utan att försköna hennes fel och brister. Det mesta i boken är verklighetsbaserat men somt är också påhittat. Som att Jonas själv kör ihjäl sig genast i början av boken och att författaren är en fiktiv person. Jag tycker boken är alldeles för lång med sina 551 sidor. Texten är skriven i olika former, ibland som faktatext ibland mer som prosa. Repetitionerna är ändlösa vilket gör att boken inte känns korrigerad, läste någon igenom texten och skalade bort upprepningar? Eller är det bara författarens sätt att uttrycka sig? 

Halvvägs in i boken tycker jag att jag helt tappat bort kärnan och vet inte längre vad jag läser. Men då börjar berättelsen om hur mamma Ingegärd blir dement och bor på vårdhem och vi går in i en mer känslig och varm del av historien. Nånting äkta. Då blir jag fängslad och följer berättelsen ända in i det oundvikliga slutet. Känslan efteråt är att det var en fin berättelse. Ett porträtt av en tid, en person, ett liv. 

Ett vackert utdrag om åldrandet:
"Stjärnorna på himlen, kropparna vi bär runt på, minnena vi vårdar och våndas över. Allt ska vi äga och allt ska vi förlora."