Jonas Gardell: Jag har inte alltid varit så förtjust i Gardells sätt att skriva. Det är många gånger så dramatiskt och provocerande. Den här berättelsen däremot är ganska lågmäld. En slags hyllning till mamman, men utan att försköna hennes fel och brister. Det mesta i boken är verklighetsbaserat men somt är också påhittat. Som att Jonas själv kör ihjäl sig genast i början av boken och att författaren är en fiktiv person. Jag tycker boken är alldeles för lång med sina 551 sidor. Texten är skriven i olika former, ibland som faktatext ibland mer som prosa. Repetitionerna är ändlösa vilket gör att boken inte känns korrigerad, läste någon igenom texten och skalade bort upprepningar? Eller är det bara författarens sätt att uttrycka sig?
Halvvägs in i boken tycker jag att jag helt tappat bort kärnan och vet inte längre vad jag läser. Men då börjar berättelsen om hur mamma Ingegärd blir dement och bor på vårdhem och vi går in i en mer känslig och varm del av historien. Nånting äkta. Då blir jag fängslad och följer berättelsen ända in i det oundvikliga slutet. Känslan efteråt är att det var en fin berättelse. Ett porträtt av en tid, en person, ett liv.
Ett vackert utdrag om åldrandet:
"Stjärnorna på himlen, kropparna vi bär runt på, minnena vi vårdar och våndas över. Allt ska vi äga och allt ska vi förlora."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar