Nu har jag fått den här frågan så många gånger att jag känner att jag vill skriva ett inlägg om vad jag riktigt jobbar med :D Det var alltså så att för två år sen på våren när jag blev utexaminerad sökte jag ett timlärarjobb på nätet. Jag gick på intervju och fick det! Visste inte hur många veckotimmar jag skulle få eller i vilka ämnen. Det visade sig sen att jag faktiskt fick en egen klass, åk 6, och sen också timmar i alla andra skolans klasser i finska, musik, religion och natur- och miljö. Det var på så vis ett perfekt första år eftersom jag verkligen fick vara klasslärare med tillhörande föräldrakontakt. Jag fick åka på lägerskola, klassresa, Företagsbyn, Stafettkarnevalen och alla andra evenemang som hör till klasslärarens, och speciellt sexornas lärares, vardag. Samtidigt fick jag också undervisa alla andra årskurser så jag fick känna på hur det var att jobba till och med med de små ettorna. Rektorn fungerade som min mentor och det kändes stort att det var JAG som skrev elevernas avgångsbetyg. När sommaren kom tog mitt kontrakt slut och jag fick säga hejdå åt kollegor och elever, tungt.
 |
|
Eftersom jag visste att jag hade ett tidsbundet kontrakt sökte jag som sagt aktivt jobb från våren framåt. Skickade ut tiotals mail åt rektorer och sökte alla jobb som låg uppe. Men det lyckades inte. Jag hann t.o.m. hålla min första provlektion med efterföljande intervju men det räckte inte riktigt, jag blev första reserv. Jag var arbetslös en månad före jag fick åka tillbaka till gamla skolan och vikariera. Väl på plats tog finska rektorn tag i mig och frågade om jag pratar finska, jag svarade ja och han erbjöd mig jobb fram till jul! Så plötsligt var jag anställd på samma skola som förra året men nu på finska sidan med invandrarelever. Jag skulle jobba som kompanjonslärare på "högstadiet" och speciallärare på lågstadiet.
Jag hann jobba en dag och sen blev skolans språklärare sjukskriven en månad. Jag var den enda som kunde tala flytande finska, svenska och engelska så jag blev tvungen att hoppa in som språklärare och fick en vikarie till högstadiet där jag skulle jobbat. Som språklärare jobbade jag i tre olika skolor med 28 veckotimmar bara språkundervisning. Det var helt galet i början innan man kom in i det. I en av skolorna jag jobbade i fanns både finsk- och svenskspråkiga elever och dessa skulle då undervisas på skolspråket finska när vi lärde oss svenska och engelska. Det gällde att ha huvudet på skaft för att komma ihåg vilka elever som talade vilka språk. I en av skolorna jobbade jag i ett uthus i en handarbetssal där det inte fanns någon videoprojektor, dokumentkamera, dator eller något internet (men en söndrig OH!). Jag fick planera om undervisningen flera gånger..
I måndags kom ordinarie språkläraren tillbaka och jag fick gå tillbaka till det jobb som jag blev anställd för. Jag hann jobba en dag och sen blev jag tvungen att vikariera på lågstadiesidan igen så jag hann återigen inte påbörja arbetet med "egna" elever. I slutet av förra veckan fick vi nya invandrarelever till både låg- och högstadiet så nu kan det hända att jag tilldelas en egen klass på högstadiet.
Många är nyfikna på hur det är att undervisa i förberedande klass eller i allmän undervisning med invandrarelever och jaaa det är verkligen annorlunda. Jag lärde mig snabbt att det inte är någon vits att planera undervisningen eftersom man aldrig vet vilka elever som är på plats eller om man får "vara sig själv "eller om man hoppar in som någon annan lärare. Elevernas kunskap ligger på så otroligt olika nivåer, eftersom en del kan ha varit här i flera år redan medan andra kan ha kommit till Finland för några veckor sen. Vissa har gått många år i skola, andra inte alls. En del pratar lite engelska, en del lite finska och en del bara eget hemspråk. Vi har ingen aning om vad eleverna tvingats uppleva i sina krigsdrabbade länder och under sina flykter och många är rastlösa, överaktiva, apatiska eller våldsamma. Ibland kan målet med en lektion bara vara att alla hålls i klassen eller att ingen bråkar. Ljudnivån är avsevärt mycket högre i klassrummet eftersom deras eget hemspråk många gånger är mycket ljudligare än svenska och finska. Problem som familjerna kan ha sinsemellan avspeglas i skolan mellan eleverna och MYCKET tid går åt till att reda ut konflikter. All undervisning är specialundervisning och alla elever borde ha individualiserat material.
Jag skriver detta för att jag har fått så otroligt mycket respekt för lärare som jag jobbar i liknande undervisningsmiljöer som den jag nu fått erfara. Ingen dag är den andra lik och jag vet inget jobb som kräver så stor flexibilitet som detta. Konflikthantering hör till alla lärares vardag men inte alls i samma utsträckning som dessa lärares. Kaos i klassrummet, brist på gemensamt språk, kulturskillnader, brist på respekt för varandra, slagsmål och bråk är en del av varje dag. Ändå har jag nog aldrig upplevt en viktigare uppgift än när jag får jobba med dessa elever. Jag känner att jag behövs, att jag gör skillnad, att jag saknas om jag inte är på plats. Jag har lärt mig mer om mig själv och om min läraridentitet den senaste månaden än vad jag lärt mig hittills under mina studieår och tidigare jobb. Jag tvingas att utmana mig själv varje dag och flera gånger per dag gå utanför min comfort zone. Jag har blivit bättre på inte panikera fast allt runt omkring mig är kaos. Jag har blivit bättre på att improvisera individualiserad undervisning till olika åldrar. Jag är nu duktigare på att lugnt kontrollera en situation fast det är superstress i huvudet. Att jobba bara med invandrarelever är att behärska allt det som en vanlig lärare gör men gånger tio.
Om du jobbar som lärare i en modern och homogen skola med mycket resurser - besök någon gång en byskola utan teknik och digitalisering. Jobba med sammansatta klasser och växelkurs utan stöd av speciallärare eller skolgångsbiträden. Besök en skola med förberedande undervisning eller allmän undervisning med invandrarelever. Ta en titt på vad lärarna i den skolan har för förutsättning att undervisa och hur de tacklar situationen. Följ med när de löser konflikter och hur de hanterar stress - och inse hur lite du själv kan. Hatten av åt er som år ut och år in jobbar i dessa miljöer - all respekt.
