22.07.2017 Brudsund

Den 22 juli gick han ner på knä på samma ställe där det sju år tidigare blev vi och jag fick svara JA. Så himla roligt och överraskande. Och riktigt, riktigt vi. Kändes precis rätt att ta nästa steg i vårt förhållande och fint att det inte blev som folk "förväntade sig" utan många blev glatt överraskade. Extra kul blev det med allt hemlighetsmakeri innan vi fick våra ringar och gjorde det officiellt, blev många kvällar med firande. Nu har jag börjat vänja mig vid att bära ring och himla nöjd är jag över den jag valde. Absolut sommarens största happening och 2019 blir det bröllop! 

Hjärtligt tack för alla gratulationer.

Pop the champagne, she's changing her name!

Åminne

I juli var det dags för vår årliga utflykt till Åminne för att lyssna till Lasse Stefanz. Blev en himla lyckad kväll och Lasse och Stefan lämnade hemma denna gång. Helt enligt traditionen så var det sol och värme trots att hela veckan innan varit regnig. Vi fick sitta på terrassen och verkligen känna att det var sommar. Lite Amerika-feelis fick vi också när Hanna och Mats bjöd på jelloshots. Att inte puben var upp var kvällens enda minus. Men då fick vi gå all in fjortis-style istället. Perfekt.

Mamma 60

I juni fyllde min kära mor 60 bast. När det gäller mamma behöver man säga bast och inte år för hon är så jävla cool. Hon har inget som helst lokalsinne och slarvar bort sig i centrum av Vasa, ändå reser hon iväg själv till Guatemala och Equador i jobbet och tycker det är lite spännande med skottlossning på gatan utanför hotellet. Hon hatar att baka, laga mat och börjar gråta om hon måste sy men hon springer lätt ett marathon helt utan träning och kommer på typ andra plats. Mamma har världens sämsta humor som jag förstås har ärvt. Vi älskar töntiga klipp och roliga djur. Och gubbar. Vi skrattar  helst och mest åt oss själva. Mamma är en citatkälla utan dess like och trots att hon jobbar med logistik är hon helt värdelös på att tänka logiskt. Hon är sjukt bra på att kila i köer och tar ingen som helst hänsyn till andra om hon har bråttom. Mamma är världens bästa på att ringa jobbiga samtal och så är hon otroligt snål. Hon väger typ 40 kg men är stark som en kar. Mamma tror att hon har skostorlek 46 och att hon har världens största händer. Hon använder aldrig smink men tycker att botox kunde va najs. Mamma tycker att finländare ser ut som röda grisar med små ögon. Hon är världens största pessimist. När jag berättade att vi ska gifta oss 2019 var mammas svar: om ni e ilag nameir tå. När jag ännu bodde hemma tyckte mamma om att visa klippet med ekorren med svängande bollar åt mig och mina vänner. Typ 465 gånger. Varje kväll. Det var bara hon som skrattade.

Mammas standarduttryck:
"Imåro komber i snöön."

"Jag vaalt föödd dumb å ja vaal dumbari å dumbari fö vainda daa."

Älskade, älskade du. Tack för att just du är min mamma. 

Throwback

För ett år sedan kastades jag med huvudet före in i en värld jag då visste väldigt lite om. Jag blev lärare i invandrarundervisning. För mig blev det nästan ett halvt år med helt nya arbetsuppgifter. Denna tid var otroligt intensiv, svår, tung, rolig, givande, spännande, ledsam, intressant och lärorik. Aldrig har mina arbetsdagar varit så varierande och kaotiska men samtidigt fantastiskt roliga. Trots att arbetet var så tungt steg jag upp taggad varje morgon eftersom jag visste att min roll var så viktig och huruvida jag var på plats eller inte faktiskt gjorde en avsevärd skillnad för några elever. 

Jag fick plötsligt jobba i en finskspråkig skolmiljö och mina elever var alla i övre tonåren. I min lilla specialklass kom vi alla varandra riktigt nära på gott och ont och stundtals kändes det som att vi alla drunknade. Så kom en bra dag och vi skrattade tillsammans så att själen lyfte. Ingen lektionsplanering gick att följa och varje dag var en helt ny utmaning. 

Pepparkaksbak < 3

Ihanat työkaverit, ikävä teitä

Aldrig har jag haft så djupa och intressanta diskussioner som med dessa elever. Så mycket fick jag lära mig och en del kunde jag lära ut. Vi funderade inte så mycket på matte och omgivningslära utan pratade mycket om livet och döden och kulturskillnaderna vi upplevde. Det kändes som att jag fick uppleva Finland på nytt genom deras ögon och fördomarna jag haft fick äntligen gå i graven.

Nu i efterhand förstår att det inte skulle varit bra att jobba för länge i denna miljö. För mig som engagerar mig så djupt i alla människoöden blir det ohållbart att i längden leva ut alla andras smärta. Eftersom jag inte längre fungerade som lärare utan snarare psykolog borde min egen återhämtning varit mer kontinuerlig också. I detta jobb blev det om möjligt ännu svårare att skilja mellan jobb och fritid eftersom det faktiskt kunde handla om människolivets vara eller icke vara. Det går inte att stänga av. 

Jag tänker tillbaka på den här tiden med en stor värme och en del sorg. Jag saknar speciellt mina fina arbetskompisar och mina alldeles egna juveler. Att vara någons viktigaste person är så stort och svårt att man inte riktigt kan greppa det hela. Jag hoppas och tror att jag gjorde något bra bara genom att vara mig själv och genom att se och finnas till. Jag kunde inte rädda alla men kanske någon. Jag hoppas att jag kan vara den bilden av en varm, finländsk medmänniska dessa människor bär med sig oavsett om det är här eller någon annanstans. Tack vare denna tid är jag en bättre och mer ödmjuk människa och framför allt en nästan orubbligt lugn lärare. Tack livet för denna omväg.

Dessa citat satte jag upp på lärarrumsväggen och dem försökte vi leva efter varje dag. 

Only the brave teach.

Sandra 27

I juni joinade Babbe Häck mig i 27 Club och vi firade med djuren i Sundom. 

Blev också en tur till Olivers av alla ställen. Hemresa i gryningsljus = sommarstart.