-

"Himmel över London"

Håkan Nesser: Trodde jag hade recenserat den här boken tidigare men så kom jag på att jag bara gjort det muntligt med en vän. Och den här boken behöver man verkligen diskutera efter att man läst den. Det är alltså en fristående roman men också andra delen i Nessers storstadstrilogi. Det är en bok med text och metatext i lager på lager. Min förbryllning börjar när att jag tar av boken dess pappersomslag och ser att bokens tryckta titel är en helt annan: "En sömngångares bekännelser" av Steven G Russell. Jag tänker att det måste vara ett misstag men inser senare att det är en av pusselbitarna i detta Nessers massiva pussel. Berättelsen handlar om en döende miljonär som vill samla sin familj i London för ett sista avsked. Man får följa de olika familjemedlemmarnas liv och tankar i skilda kapitel. Samtidigt får vi läsa om den mystiska Carla som dyker upp i tre olika berättarplan under 40 år och berättelsen är både nutid och ända tillbaka till 60-talets London, hon är kärnan.

Lite senare i boken introduceras en manlig person Selén som kryper in i huvudet på en av huvudkaraktärerna, Leonard, som skriver på en roman vilken hans styvdotter läser. Plötsligt börjar händelser frigöra sig och få eget liv och man vet inte längre vad som är verklighet och vad som är prosa, inte heller vem det är som skriver och vem som berättar. Berättelsen styr nu berättaren och Nesser väver till och med in sig själv. Ytterligare en pararellhandling är den klockmördare som härjar i London och jag bara väntar på allt ska vävas ihop till en logisk förklaring. Jag tror att jag aldrig får någon. Även fast jag läst ut boken känner jag mig osäker på vad som hände? En bok jag verkligen kommer att läsa igen och då fokusera mindre på handlingen som jag nu känner till, och fokusera mer på själva uppbyggandet av alla dessa lager av verklighet och händelser och berättande. Kanske blir jag klokare då, eller inte. En helt galen bok men ack så fascinerande. För ambitiös? Eventuellt.

"De kommer att drunkna i sina mödrars tårar"

Johannes Anyuru: Egentligen är det inte rättvist att recensera den här boken nu eftersom jag läste den i somras, men jag känner att jag vill tillägna den några rader så att jag minns den senare. Berättelsen börjar med ett terrordåd i Göteborg där en av flickorna plötsligt får en deja vu upplevelse av att hon är på helt fel ställe. Två år senare träffar berättarjaget henne på en sluten anstalt och tar då del av hennes historia. Flickan säger att hon kommer från framtiden, Kaningården. Där har muslimer isolerats i anstaltsliknande stadsdelar (jag kom osökt att tänka på koncentrationsläger) och soldater patrullerar gatorna. Rasister och fascister har makten. I boken går alltså pararellhistorierna om flickan i vår värld och sen berättelsen om den dystopiska framtid hon menar att hon levt i. 

Jag förstår att kritiker tyckt om boken och den uppmanar verkligen till tankar om vår samtid. Ändå tyckte jag mest att boken kändes dyster och tung att läsa. Visserligen gjorde den sig inte så bra i en solstol med en paraplydrink i handen eftersom temat var så stort och upprörande. En rätt svårläst bok där historien hoppar fram och tillbaka och inget är säkert utan allt är diffust. Språket är stundvis poetiskt och flummigt. Man får inget svar på huruvida berättelserna är kvinnans psykotiska vanföreställningar eller om det är sanning. Efter boken behövde jag läsa och forska mer kring berättelsen vilket i sig är ett bra vitsord. Men min främsta känsla blev ändå "vad läste jag egentligen?".

Älskade Ted

Under senaste åren har de kommit en hel del biografiska filmer om artister jag tycker om. Har sett filmerna om Cornelis, Björn Afzelius, Lars Winnerbäck och Freddie Mercury. Men den film jag tyckt om allra, allra mest om är filmen om Ted Gärdestad - För kärlekens skull. 

"Varje dag utan kärlek är en förlorad dag."

Har ju alltid haft en förkärlek för Ted men insåg att jag visst så väldigt lite om vem han var. Älskade verkligen den här filmen och den berörde mig av någon orsak väldigt mycket. Hans liv som var både så kärleksfullt men samtidigt så sorgligt och ensamt. Den speciella relationen till brodern Kenneth som skrev alla sångtexter. Att Ted var en sån kvinnokarl och hans fina inställning till livet. Att han samtidigt var så mentalt sjuk och försökte få hjälp så många gånger men att det ändå gick som det gick. Vi vet ju alla hur tragiskt hans liv slutade och det var verkligen värdigt visualiserat i filmen. 

Roligt också att "se" andra folkkära artister som Povel Ramel och Björn Borg i filmen. En stor eloge till skådespelare Adam Pålsson för att han sjunger låtarna själv och gör det med den äran. Jag hoppas att alla som ens har ett litet uns av intresse för Teds liv tar sig en stund att se den här filmen för i alla fall på mig gick den rakt in i hjärtat. Ted var för känslig för denna världen men hans musik får vi njuta av i alla tider. Tack.