onsdag 16 januari 2019

torsdag 10 januari 2019

"Himmel över London"




Håkan Nesser: Trodde jag hade recenserat den här boken tidigare men så kom jag på att jag bara gjort det muntligt med en vän. Och den här boken behöver man verkligen diskutera efter att man läst den. Det är alltså en fristående roman men också andra delen i Nessers storstadstrilogi. Det är en bok med text och metatext i lager på lager. Min förbryllning börjar när att jag tar av boken dess pappersomslag och ser att bokens tryckta titel är en helt annan: "En sömngångares bekännelser" av Steven G Russell. Jag tänker att det måste vara ett misstag men inser senare att det är en av pusselbitarna i detta Nessers massiva pussel. Berättelsen handlar om en döende miljonär som vill samla sin familj i London för ett sista avsked. Man får följa de olika familjemedlemmarnas liv och tankar i skilda kapitel. Samtidigt får vi läsa om den mystiska Carla som dyker upp i tre olika berättarplan under 40 år och berättelsen är både nutid och ända tillbaka till 60-talets London, hon är kärnan.

Lite senare i boken introduceras en manlig person Selén som kryper in i huvudet på en av huvudkaraktärerna, Leonard, som skriver på en roman vilken hans styvdotter läser. Plötsligt börjar händelser frigöra sig och få eget liv och man vet inte längre vad som är verklighet och vad som är prosa, inte heller vem det är som skriver och vem som berättar. Berättelsen styr nu berättaren och Nesser väver till och med in sig själv. Ytterligare en pararellhandling är den klockmördare som härjar i London och jag bara väntar på allt ska vävas ihop till en logisk förklaring. Jag tror att jag aldrig får någon. Även fast jag läst ut boken känner jag mig osäker på vad som hände? En bok jag verkligen kommer att läsa igen och då fokusera mindre på handlingen som jag nu känner till, och fokusera mer på själva uppbyggandet av alla dessa lager av verklighet och händelser och berättande. Kanske blir jag klokare då, eller inte. En helt galen bok men ack så fascinerande. För ambitiös? Eventuellt.

onsdag 9 januari 2019

"De kommer att drunkna i sina mödrars tårar"



Johannes Anyuru: Egentligen är det inte rättvist att recensera den här boken nu eftersom jag läste den i somras, men jag känner att jag vill tillägna den några rader så att jag minns den senare. Berättelsen börjar med ett terrordåd i Göteborg där en av flickorna plötsligt får en deja vu upplevelse av att hon är på helt fel ställe. Två år senare träffar berättarjaget henne på en sluten anstalt och tar då del av hennes historia. Flickan säger att hon kommer från framtiden, Kaningården. Där har muslimer isolerats i anstaltsliknande stadsdelar (jag kom osökt att tänka på koncentrationsläger) och soldater patrullerar gatorna. Rasister och fascister har makten. I boken går alltså pararellhistorierna om flickan i vår värld och sen berättelsen om den dystopiska framtid hon menar att hon levt i. 

Jag förstår att kritiker tyckt om boken och den uppmanar verkligen till tankar om vår samtid. Ändå tyckte jag mest att boken kändes dyster och tung att läsa. Visserligen gjorde den sig inte så bra i en solstol med en paraplydrink i handen eftersom temat var så stort och upprörande. En rätt svårläst bok där historien hoppar fram och tillbaka och inget är säkert utan allt är diffust. Språket är stundvis poetiskt och flummigt. Man får inget svar på huruvida berättelserna är kvinnans psykotiska vanföreställningar eller om det är sanning. Efter boken behövde jag läsa och forska mer kring berättelsen vilket i sig är ett bra vitsord. Men min främsta känsla blev ändå "vad läste jag egentligen?".

tisdag 8 januari 2019

Älskade Ted


Under senaste åren har de kommit en hel del biografiska filmer om artister jag tycker om. Har sett filmerna om Cornelis, Björn Afzelius, Lars Winnerbäck och Freddie Mercury. Men den film jag tyckt om allra, allra mest om är filmen om Ted Gärdestad - För kärlekens skull. 


"Varje dag utan kärlek är en förlorad dag."

Har ju alltid haft en förkärlek för Ted men insåg att jag visst så väldigt lite om vem han var. Älskade verkligen den här filmen och den berörde mig av någon orsak väldigt mycket. Hans liv som var både så kärleksfullt men samtidigt så sorgligt och ensamt. Den speciella relationen till brodern Kenneth som skrev alla sångtexter. Att Ted var en sån kvinnokarl och hans fina inställning till livet. Att han samtidigt var så mentalt sjuk och försökte få hjälp så många gånger men att det ändå gick som det gick. Vi vet ju alla hur tragiskt hans liv slutade och det var verkligen värdigt visualiserat i filmen. 

Roligt också att "se" andra folkkära artister som Povel Ramel och Björn Borg i filmen. En stor eloge till skådespelare Adam Pålsson för att han sjunger låtarna själv och gör det med den äran. Jag hoppas att alla som ens har ett litet uns av intresse för Teds liv tar sig en stund att se den här filmen för i alla fall på mig gick den rakt in i hjärtat. Ted var för känslig för denna världen men hans musik får vi njuta av i alla tider. Tack.

måndag 31 december 2018

Året 2018


Jag vet inte riktigt vad jag känner om året som gått. På ett sätt känns det ganska blahaa, liksom ett mellanår utan nåt speciellt. Men visst har det funnits både toppar och dalar under detta året också. Året började väldigt trögt med januari som var en riktig depp-månad. Den traditionella nyårsfesten uteblev och Kiko firade ingen födelsedag. Olle var sjuk. Efter höstens festligheter kändes årsstarten som en riktig antiklimax. Nå väl, det var vinter läääänge och våren uteblev. Jag höll på att spy över alla vintersportbilder och längtade bara efter vår. Det blev sommar i maj och det höll i sig till skolstarten ungefär. Sommaren var galet varm och i början av augusti var jag verkligen klar med hettan. Tyckte om hösten som gick snabbt som vanligt men tråkigt att jag var så mycket sjuk. Inflammation i halsen still going strong.

Året 2018 känns lite som året då jag plötsligt tvingades bli vuxen på riktigt.
Det var året då vi höll på att stressa ihjäl oss över ett eventuellt husköp som sen inte blev av. Det var huslån, bankmöten och besparingar hit och dit. Det var överlåtelseskatter och amorteringsuträkningar och äktenskapsförord. Vi stred mer i familjen än vi gjort sen jag var tonåring, men vi löste också de flesta problemen. Jag var äktenskapsrådgivare och lillebror flyttade till stan och diskussionen om barndomshemmets framtid öppnades försiktigt. Många diskussioner om "sen när vi inte finns längre". Bröllopsförberedelserna startade och en av årets bästa händelser var definitivt brudklänningsköpet i Seinäjoki. Jobbet gick väl bättre än förväntat med ettorna men mycket onödigt drama kollegor emellan. Tacksam över att jag redan vet att jag får fortsätta i alla fall ett år till, lite mindre oro. Stolt är jag över att jag lyckades nå målet att köpa mig en ny bil. Glad över att Olle ännu hänger med och är i relativt bra skick. Fick däremot ett av mitt livs tyngsta samtal och förlorade en av mina viktigaste personer någonsin.

Jag tror och hoppas att 2019 blir ett bättre år. Det känns som att det är ganska lätt att toppa året som gått ändå. Tråkigt att vi inte heller i år får fira nyåret med vännerna som vi brukar, men vi får istället fira med släktingar på en bröllopsfest. Men vi inleder ju sen året med att fira Kiko 40 och jag hoppas det får vara startskottet för ett mera lättsamt, glatt år. Vi ska ju gifta oss (och har de viktigaste sakerna redan fixade)! Och mycket annat stort och smått väntar vi på. Kanske en honeymoon också? Sista året innan jämna 30 so it better be a good one. 






GOTT NYTT ÅR!


fredag 28 december 2018

Dålig på börjor


Ju äldre jag blir ju tydligare blir det för mig att jag är skitdålig på att börja, inleda nytt. Jag trivs allra bäst när allt är mitt i och rullar på. Man är lagom inkörd och vet vad som förväntas av en, orkar därför krydda till tillvaron lite. Den moderna människan förväntas tyvärr tycka om alla nya saker. Ni vet som i CV:n där man skriver att man tycker om att "lära sig nya saker". Det tycker jag inte om. Man känner ju sig alltid dum och misslyckad när man ska lära sig något nytt (nytt jobb t.ex.). Känner mig som en kung när jag sen kan det, då är det skönt. Trivs med att lära andra. Tycker ju inte om förändring och det går ju liksom hand i hand med börjor. Traditioner är bra, allt som är bekant kräver ingen extra energi.

Tycker till exempel att skolstart är jätte angstigt. Jag vill i och för sig börja på men det är bara för att jag vill komma igång och allt kan bli så där tryggt och vanligt igen. Så jag vet att jag fixar det. Samma sak på nyår. Alla tjatar om nytt år och nya tag. Som att börja från noll. Jag vill inte ta nya tag. Jag vill ta gamla, bekväma, trygga tag. Känner att jag hatar årsstarten. Hypen kring att allt ska börjas om. Kan man inte bara få fortsätta? Som om allt hittills skulle ha varit misslyckat och nu måste vi göra om, göra rätt. Jag har åtminstone inga krafter att tänka "nya tag" i kallaste mörkaste januari. 

Så jag önskar inget "nytt år, nya möjligheter". Säg bara "välkommen tillbaka, nu fortsätter vi". 
Tryggt och bra.  

Den omoderna människan. God fortsättning!

fredag 14 december 2018

Min bästa avkoppling


Höstlov i Levi slår sportlov alla dagar i veckan.
Lugnt, lite folk, mata kuukkeli, äta gott, kolla skräckisar, sova länge, vandra lite,
fina utsikter, gintonic i badrock, nya vänner på baren, ostbricka med renkorv osv












söndag 18 november 2018

"Tyst i klassen!"



Björn Ranelid: I somras hann jag läsa en hel massa och eftersom Ranelidska böcker brukar vara rätt tungrodda passade jag på när jag hade tid och flow. Berättelsen är egentligen ett kvinnoporträtt från 40-talet till nutid. Samtidigt väver Ranelid in sig själv och sin egen historia och boken blir således också självbiografisk till viss del. Som alltid är det språket som är så väldigt speciellt och utbroderat och poetiskt och tycker man inte om metaforer och aforismer ska man inte ge sig i kast med hans böcker. Jag tycker om hans personporträtt och att historien spänner över en lång tid. Det är också intressant att läsa om det segregerade Sverige ur olika synvinklar.


För dig som aldrig läst Ranelid ska jag ge smakprov på ett stycke som är ganska typiskt honom:
"Åldrandet är en tjuv, men det kommer inte åt den oslipade diamanten som är Karin Liljas barndom i en gammal kropp. Det är min uppgift att slipa denna ädelsten under rinnande vatten, så att alla fasetterna framträder i dagsljuset, men den bör också kunna överlista mörkret och lysa som ett mirakel, utan ljud och fullkomligt orörlig, en sol i miniatyr som jag hämtar ner från himlen."

torsdag 8 november 2018

tisdag 6 november 2018

My pride and joy





I juli köpte jag en ny bil. Och det var inte vilken skitbil som helst, utan en vit Volvo V60 D4 från 2012 som jag suktat efter ett bra tag. Det hela började med att min älskade Fiikus började gå på sista versen och reparationerna blev dyra när den inte gick genom besiktningen. När dörrarna inte hölls fast på vintern och akkun dog bestämde jag mig för att handla nytt. Jag tänkte spontant att jag måste handla en liten, anspråkslös bil eftersom bättre bilar är så dyra. När jag sen började räkna lite insåg jag ändå att det inte alls var någon omöjlighet för mig att köpa en lite dyrare bil och att det skulle betala av sig senare. Jag visste genast att jag ville ha en Volvo eftersom det oftast är gubbar med pengar som kör med dem, och givetvis också för att det är en trygg och bra bil (och snygg). Förstår inte varför kvinnor ofta kör runt i riktiga skitbilar medan männen glassar runt i vrålåk. 

Så himla stolt är jag över att jag jobbat mig till en sån här möjlighet och att jag vågade satsa lite. Nån annan kanske tycker det är en liten sak men för mig är det ett mål att kunna vara så självständig som möjligt och inte förlita mig på att min man/pappa ska fixa eller bekosta allt åt mig. Jag har växt upp på sättet att om jag vill ha något måste jag jobba för det, både min moped och min lättviktare var jag själv och förhandlade om och provkörde innan pappa kom med och hjälpte med det tekniska. Det här känns lite likadant, Jag fixade den ekonomiska biten, gjorde researchen, provkörde och förhandlade priset själv. Inte alldeles fy skam för en 28-årig klasslärare tycker jag själv. Jag valde ju verkligen inte yrke efter lön och i min ungdom hade jag nog trott att jag skulle ha ett lite högre avlönat jobb med lite mer glamour eftersom jag ändå varit rätt så ambitiös. Nu blev det inte så men lite bekvämlighet kan man väl ändå unna sig! Bert < 3

The watch I'm wearin', I've bought it
The house I live in, I've bought it
The car I'm driving, I've bought it
I depend on me, I depend on me

söndag 14 oktober 2018