Villaavslutnings-kräftis på Brudsund

"Jag kan se i mörkret"

Fossum: Här är något för alla er som liksom mig gillar skräck och spänning. Karin Fossum är nämligen författaren att vända sig till om man tycker om riktigt obehagliga berättelser. Den här boken är obehaglig från början till slut. Det handlar aldrig om blod eller våld, Fossum lyckas vara skrämmande på ett djupare plan än så. Det handlar om det som inte sägs i texten, det som står mellan raderna. I den här berättelsen ligger fokus på den vanliga mannen på parkbänken, den vänlige vårdaren som är en potentiell mördare och sadist med ett rubbat sinne och brist på empati. Allting berättas genom hans sjuka ögon och emellanåt blir texten nästan för frånstötande och motbjudande för att läsas, så jag tar en paus från den bisarra verkligheten i boken. En verkligt annorlunda bok i fantastisk berättarstil. En tankeväckande upplevelse.

Andra böcker jag läst av Karin Fossum: "Döden skall du tåla" och "Jonas Eckel". De hör till samma genre och båda är riktigt bra.

Somriga bilder en regnig dag

Bilder från Lilla Bredören i juli

Vardag och rutiner

Sommaren kom sent i år men hösten kom däremot tidigt på många olika sätt. Ännu i början av augusti hade jag en klump i magen över hur den här hösten skulle bli för mig. Jag börjar återigen ett nytt jobb, samtidigt som jag behåller mitt gamla jobb och dessutom försöker få min gradu klar och därmed hoppas bli utexaminerad från ÅA. Allting var alltså väldigt kaotiskt i början av augusti och jag visste inte riktigt om jag över huvudtaget skulle få ihop mitt schema. All info kom sent så jag visste heller inte vad som förväntades av mig på nya jobbet och inte heller vem jag skulle arbeta med. Av ovisshet blir jag lätt väldigt nervös...

Nu har jag jobbat två veckor och till min lycka känns allt riktigt bra! Allt ordnade sig till det bästa (som det oftast gör) och jag kommer att kunna kombinera alla jobb med mitt graduskrivande. Visst krävs det mycket planerande för att allt ska rulla på, men så länge jag vet vad jag ska göra är logistiken inget problem. Det känns så himla skönt att ha fasta veckorutiner men ändå väldigt omväxlande dagar! Jag är en person som mår bäst då jag har nån slags rutin på vardagen och då jag vet vad som förväntas av mig. Äntligen får jag gå till ett jobb där jag verkligen hinner lära känna barnen och kollegorna som jag jobbar med. Inga nervösa ångestmornar då man bara hoppar in var som helst, på vad som helst, när som helst. Nu hinner jag verkligen bli någon på det ställe där jag är.

Just nu är graduskrivandet det som vållar mig mest huvudbry. Men jag fortsätter jobba på i hopp om att den ska bli klar nån gång. Ska bli så skönt att sen slippa fundera på den mer. Jag tror verkligen att den här hösten kommer bli riktigt, riktigt bra. Nu gäller det bara att planera in små morötter till helgerna så man orkar kämpa på in i veckorna. Till exempel en liten kräftskiva skulle sitta riktigt fint ;)

Date night with my love

Yummies

Happy Nöffi

Empanada - to die for!

"Svart stig"

Larsson: Jag börjar tycka mer och mer om Åsa Larssons böcker! I den här deckarserien finns många element som tilltalar just mig. I berättelserna finns t.ex. alltid hundar och andra djur med och författaren skriver ofta om flockbeteende och andra typiska drag i djurens beteende. Historien utspelas i norra Sverige, Kiruna, och jag tycker om miljön. Vinterlandskapet och det lugna tempot känns som en skön omväxling till det (uppenbarligen) för evigt gröna Gotland där många deckarserier utspelas. I den här delen låg fokus på gruvindustrin och dess globalisering, vilket är väldigt obekant för mig. Ibland gick den kapitalistiska biten över huvudet på mig men det förstörde ändå inte själva berättelsen. Tycker också väldigt bra om de personer som berättelsen figurer kring. Anna-Maria Mella och Sven-Erik Stålnacke ger böckerna en fantastisk värme medan Rebecka Martinsson ger boken dess djup och tyngd.

Sommaren är slut och allsången med den

 VS

Jaa jag är en sucker för allsång. Och nu är det säkerligen tantvarning på mig men i år tyckte jag faktiskt Lotta på Liseberg var lite somrigare, lite mysigare och lite varmare än Allsång på Skansen. Jag menar i Lottas sista program där Torsten deltog fällde jag tamejfan en tår.  Där ser man.

Här har ni ifall ni missade!

Oviss framtid

Under den här veckan bombaderas sociala medier av bilder på nyutexaminerade och verksamma lärares förberedelser för skolstarten. Nytt läsår som ska inledas med pompa och ståt, med namnlappar och fina läsordningar. Det som däremot inte syns är ju de som inte lyckades knipa nån plats i år heller, de som tävlade mot många tiotals andra och inte hade det där lilla extra för att övertyga eller rätt kontakter för att underlätta. För en del kan just den efterlängtade tryggheten i en stabil vardag kännas längre bort än nånsin. Och för en del kan det kännas tufft att inte riktigt räcka hela vägen fram hur man än försöker.

Själv är jag lite mitt i ännu. Men så småningom kommer också jag att tillhöra nåndera gruppen. O skrämmande tanke.

You're in the same boat with a lot of your friends
Waitin' for the day your ship'll come in
an' the tide's gonna turn 

and it's all gonna roll your way

/9 to 5

Några lata dagar i juli

Brudsund

Brudsund

Ny läsning!

Brudsund

Olle slappar

Cruisa med Corvette

Cruisa med Corvette

Lunch på Faros

Corvette

Smulterö

Smulterö

"Torka aldrig tårar utan handskar"

Nu har jag äntligen kommit mig för att skriva mina åsikter om Jonas Gardells hyllade trilogi. Har haft lite svårt att få ner mina tankar i skrift eftersom den här läsupplevelsen är väldigt splittrad för mig. Men nu gör jag ett försök. Kom ihåg att det här är en bokrecension och inte ett samhällspolitiskt ställningstagande, det här är bara just min åsikt om just dessa böcker. 

1. Kärleken. 

Jag hade mycket höga förväntningar när jag gav mig i kast med denna första del i trilogin. Jag förväntade mig ett vackert språk, en rörande berättelse och mycket tårar. Jag kan väl säga att jag blev så där måttligt besviken. Eftersom jag läst lite Gardell tidigare borde jag ju förstått att boken skulle vara mer provocerande än rörande. Eftersom titeln är Kärleken tänkte jag mig att man skulle få följa med på en kärlekssaga utan dess like, istället kändes det lite som jag levde ut en pervers mans vildaste fantasier. Tyngdpunkten ligger definitivt på att chockera genom att beskriva anonyma sexuella möten i buskar och parker, stora, köttiga kukar och gamla, äckliga mäns sexuella aktiviteter med tonårspojkar. Kanske var det så här verkligen såg ut, men jag hade inte förväntat mig att få ta del av den på ett så rått sätt. Snarare än att känna förståelse kände jag många gånger äckel när jag läste texten. Visst, stundtals kunde det vara rätt så vackert men för att genast avbrytas av en avsugning på Klara Norra. Känslan efter jag läst ut boken var förvåning, vad är det här? Ni vet ofta hör man fördomar som "Bögar gör ju int nå annat än knullar varann i röven", så jag hade liksom väntat på att triumfera med "Hahaa, gör dom visst! Läs här, kom ihåg kärleken också!". Efter denna del kände jag mig lite splittrad eftersom största delen handlade just om det, rövknull. Texten var lättläst så jag fortsatte snabbt på del två.

2. Sjukdomen

I del två känns det som att man börjar känna karaktärerna lite bättre och nu ligger inte all fokus på sexet. I denna del får vi läsare ta del av hiv-virusets spridning i Sverige och vi får följa med sjukdomsförloppet hos några individer.  Mest intresserad är jag av familjeförhållandena och hur de påverkas av att barnen "kommer ut". Tyckte också mycket om att läsa om vardagen hos jehovas vittnen, något för mig obekant. Också nu när det kommer till aids och själva sjukdomsförloppet känner jag att Gardell vill chockera och äckla, vill skapa reaktion. Inget utelämnas. Från boken minns jag bäst detaljerade beskrivningar om oändliga diarréer och svampinfektioner och det fortsatta spridandet av viruset genom hemliga busk-knull. 

3. Döden

I del tre får jag äntligen lite av den läsupplevelse jag väntat på. Äntligen tas berättelsen ner på ett känslomässigt plan och blir vacker och rörande. Nu används språket för att berätta, inte för att provocera. Det känns som att hatet och raseriet som fungerat som drivkraft i de tidigare böckerna nu har lagt sig och ett vemod och en sorg ligger i grunden för denna del. Det är djupt och varmt och jag är nöjd med avslutningen. Några tårar rann däremot inte - och jag är ju verkligen en lipare..

Sammanfattat:

Tror som sagt jag hade lite för höga förväntningar på denna trilogi som hyllats av alla kritiker (jaaa jag är alltid kärringen mot strömmen, jag vet). Ibland tänker jag att kanske folk inte vågar vara kritiska på grund av det känsliga ämnet. Men det är ju inte historien man kritiserar utan författarens förmåga att skapa och berätta. Jag tycker helt enkelt inte att trilogin är det bästa jag läst. Dessutom finns det massa generaliseringar i texten som jag motvilligt irriteras på. Varför måste alla små bysamhällen svartmålas och Stockholm glorifieras? Man kan alltså inte bli någon nån annanstans än i Stockholm? Varför är alla människor i mindre byar och städer alltid inskränkta och gammaldags? Det förekommer alltid mobbning och ensamhet på små orter men inte på stora? Alla familjer, och vuxna överlag, är tydligen oförstående och gör alltid bara fel? Preventivmedel fortsätter hånas medan sexuell frigörelse uppmuntras, ska man vara stolt över det? Jag förstår att boken beskriver en annan tid och att författaren verkligen vill vara övertydlig, men ibland tycker jag texten blir lite väl enahanda och väldigt stereotyp. Vad hände t.ex. med Benjamins syster Margareta? Hon verkar ju inte haft det alltför lätt heller, varför får hon ingen plats alls i boken? Genom böckerna lärde jag mig mycket som jag inte visst sen tidigare, men jag tycker ändå man ska akta sig för att ge böckerna till tonåringar med den goda tanken att sprida kunskap. Jag kan lätt tänka mig att istället för att sprida förståelse och respekt kan texterna i värsta fall hos fel läsare skapa helt motsatt effekt. Det var nån som tipsade mig om att kolla tv-serien, den har tydligen blivit lite mer "snällt" framställd? Vet inte vad ni andra tycker, det här är bara min åsikt som sagt.

Avslutar med ett citat av Sara Edenheim, fil Dr i historia: Det intressanta är snarare vilken bild av ”homosexuella” och ”homofober” som både Gardell och många efterföljande recensenter och journalister förmedlar: den bög som vi anses kapabla att sörja nu (trettio år för sent) är vit och vacker; homosexuella är alla män och homofob är den som inte tycker att Gardells historia är särdeles behjärtansvärd. (http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/gardell-grater-bara-for-mannen/, 2012.)