Höstlov i Levi

Årets andra och sista kräftskiva

... ägde rum hos Linn och Nicke! Några suddiga bilder hann jag ta innan jag blev för upptagen med kräftorna och snapsen.  

En helg i Närpes

I september hann vi också med ett besök till Närpes till Hanna och Mats. Kiko fick lufta hojen ett sista varv innan vintern och jag fick ratta min Fiikus hela vägen ensam i all sköns ro. I Närpes hann vi besöka nya "kulturcentret" Mitt i stan med hotellrestaurangen Red & Green där vi åt middag tillsammans med fotbollslaget Kraft, som just vunnit en viktig match (?). Vi fick tillökning i form av Thomas och fortsatte till nya puben i centrum. Efter det blev det taxi till nöjesmetropolen Fagerö, åtta år sen sist. Lyckan blev total när jag fick ta mig en svängom till Tommys Främling. Och därmed var sommarsäsongen officiellt avslutad. 

Årets första kräftis

I september ordnade vi en liten throwback-studieliv-kräftis. Så här såg det ut då!

Vårt land

Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång. 

"Det var vi som var Mulvaneys"

Joyce Carol:

Den här feta luntan läste jag i somras. Av denna hyllade författare väntade jag mig en storslagen berättelse som går över tid och rum. Bokens innehåll spänner faktiskt över 25 år men om texten är särskilt spännande eller storslagen vet jag inte om jag kan hålla med om. Berättelsen handlar om en familj som går från sin priviligierade ställning i byn till att bli traktens stora förlorare genom en rad missöden. Egentligen händer där väl inte så mycket utan läsningen känns som en lite tröttsam lunk. Som bekant så tycker jag ju om berättelser som spänner över en lång tid och jag hoppades verkligen på att detta var en bok att växa med men njäää. Det kom liksom aldrig någon höjdpunkt, men det insåg jag efter att jag läst 300-400 sidor alltså läste jag den ändå till slut. Hmmm..

priviligierade

priviligierade