Hjalmar Söderberg: En klassiker från 1905. Vilken bok! I pocketform 156 sidor kort men lämnar ett starkt avtryck. Handlar om Doktor Glas som blir förälskad i en av sina patienter. Han försöker hjälpa henne genom att döda hennes man pastor Gregorius, också han doktorns patient. Vi vet alltså vad som kommer att hända, det finns inget spännande att hämta där. Ändå är jag nyfiken att läsa om hur det går, och det är väl kärnan i boken. Själva texten handlar om Doktor Glas tankar kring dödandet och det ensamma och deprimerade livet i allmänt. Ändå tycker jag att där finns en mörk humoristisk ton, ironi eller sarkasm. Texten känns förvånansvärt modern. Hela boken är egentligen ett enda långt citat och guldkornen är därför svåra att se. Här är ändå några:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla."
"Ingenting förringar och drar ner en människa så, som medvetandet att icke vara älskad."
"Lagen är löjlig, kort sagt, och ingen anständig människa låter sitt handlingssätt bestämmas av den."
"Det regnar idag, men i morgon skiner kanske solen. Och först om den
dagen gryr, då själva solskenet tyckes mig förpestat och sjukt, skall
jag väcka dig för att få sova själv."
"Jag sitter och tänker på Markels ord häromkvällen om mig och lyckan. Jag kunde sannerligen ha lust att gifta mig och bli så lycklig som en julgris bara för att förarga honom."
"Liv, jag förstår dig inte."
"En annan sak - pest och satan, en sådan idiot jag är! Jag har ju inte bara mig själv att tänka på."
"-Ja, självmord är fult. Men det kan vara ännu fulare att leva. Det är förskräckligt att man så ofta bara har det som är mer eller mindre fult att välja på. Den som kunde få dö!"
"Hon dog för tidigt, min mor. Men det är gott att hon är död. "
