en nattuggla pratar

Nåjaaa, nu är jag lugn och fin igen.
Hade en riktigt grym humörsvacka här tidigare ikväll då allt tycktes gå fel. Som tur lyssnade jag på min kropp denna gång och stängde in mig på mitt rum tills det gått över så jag slapp ta ut det över någon stackars, liten familjemedlem. Så brukar händelseförloppet nämligen utspela sig vanligtvis men inte idag, uuh vad stolt jag är, fjortis-Marina fiskade till sig några vuxenpoäng. Annars har jag haft en trevlig dag på stan som avslutades med en lugn hemmakväll. Tänk ikväll var familjen samlad hela kvällen utan att det regnade skällsord eller hördes irriterade suckar var och varannan minut. Det bor nämligen två tonåringar (inräknat mig själv som dock snart blir pensionerad) i vårt hus som ställer till med en del scener när nerverna inte håller och hormonerna spelar. Som den förståndiga 18-åring jag är (varför känner jag på mig att du fnissar just nu?) försöker jag ändå vänta ut de värsta stormarna men ibland räcker inte tålamodet till. Men för det mesta går det bra och ooo så gemytligt vi haft det ikväll ;)
Meen snart blir det fart i huset när vappen närmar sig och vi ungdomar börjar planera vad som komma skall. Kanske vi samlar ihop ett krismöte imorgon? Får se, får se.

Nu ska jag snällt vänta på John Blund och hoppas på att han infinner sig snart.

But I'll be back.

För övrigt, tillåt mig småle, inte visste jag vi fortfarande gick i högstadiet?

Fy sjutton vilket humör jag har idag!

äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää

Håll dig på avstånd

Making believe

Det är ganska intressant, jag vet inte längre vad jag vågar skriva i min blogg. Jag menar i dagens läge har så gott som alla en blogg och alla läser allas bloggar. Hur mycket vågar jag ge ut av mig själv åt okända och kända? Jag vill skriva om det allra innersta, men det kan man väl inte göra, eller? Borde man kanske skriva dagbok istället? Tidigare skrev jag dagbok men jag fick inget riktigt flyt i det hela (ungefär som med bloggen då..) så jag känner inte för att börja med det igen. Men jag vill skriva, det vet jag. Min bilddagbok tycker jag om, den är som en riktig dagbok som följt med ett tag nu. Jag älskar att bläddra igenom månaderna och kolla vad jag pysslat med, en bild säger ju så mycket. Ett tag spärrade jag min bilddagbok för icke-medlemmar, men jag fick genast förfrågningar av olika människor om de kunde få ett lösenord till mina bilder eller om jag kunde ta bort blockeringen, så jag gjorde det. Aldrig tänker man ju på att de finns människor som faktiskt följer med ens dagliga liv (förutom de som själva uppdaterar då). Både skrämmande och roligt.
Det är synd för jag tror det är många som aldrig vågar skriva om riktiga känslor i blogg och liknande eftersom det är så utlämnande. Vem lämnar ut sitt innersta för allmän beskådan och kritik? Det vore så intressant att läsa om någonting riktigt, riktigt verkligt. Klart det vardagliga är verkligt, men mer om det som finns där innanför. Jag tycker om att läsa ocensurerade texter, som boken 'Adams bok' som handlar om manodepressive Adam och hans sambo Åsa. Inget hyckleri och inget skyfflande under mattan, här ställs allt fram i dagsljuset, alla känslor, tankar och förhoppningar. Ångest, lidande och skuldkänslor , otroligt gripande och intressant. Vet inte om jag själv skulle klara av att skriva så utlämnande, knappast. Jag beundrar er som kan och klarar av det, så att vi mindre modiga, vanliga dödliga får något att roa oss med.



Volbeat - Making believe
För dig.

nöjda

Idag har vi haft städtalko i Sandras lägenhet.
Imorgon blir vi färdiga, då kommer det vara jätte fint.
Spännande inte sant?

att tänka bort dig

En ganska skön dag hittills, fastän det ser ut som höst när man kikar ut genom fönstret.
Tänk, snart fyller jag 19. Känns som om det var igår jag fyllde 16 år och trodde jag var så stor och förståndig. Jag blir nog aldrig riktigt stor och förståndig, för då borde man inte tänka så mycket med hjärtat.
Det gör jag , jag tycker om att tänka med hjärtat, det blir ofta väldigt råddigt och kaotiskt men oo så underbart. Det är lätt att bli sårad om man tänker med hjärtat, att vara blåögd det är jag nämligen bra på. Om man alltid tänkte förnuftigt hade man nog sluppit många sömnlösa nätter, men jag tror att man samtidigt förlorat mycket annat. Man skulle förlorat de lysande ögonen, den konstiga sommarmorgonen och den okända handen i din. De ekande skrattet, fjärilarna i magen och de trevande fingrarna som vill minnas varje detalj.
Jag vill så mycket. Jag vill så mycket med mitt liv men även sånt jag inte vill är viktigt, så säger dom i alla fall. Hur mycket kan en människa uppleva och sen minnas? Massor. Jag vill minnas allt, det jag inte vill minnas så bra det tänker jag inte på. Så gör vi. Sen minns vi samma händelse olika. Jag minns doften av nyklippt gräs men du minns molnens färg och form. Det gör inget, det är ju vår stund i alla fall. Att dela en stund med någon, det gör vi ofta, mest hela tiden. Men för vissa personer finns en speciell stund, en sån som aldrig kommer igen. Att ha många speciella stunder med någon blir vackert. Vi bygger på och bygger på tills vi snart kan skriva vår egen historia. Då kan det krascha. Vi plockar upp skärvor av de viktigaste stunderna och tänker 'Ska vi börja samla igen?' Vi plockar upp skärvorna och i en av dem speglas mitt ansikte. Där är jag, vad vill jag? Det vet jag inte. Om jag tänkte med förnuftet vore det lätt, jag skulle kasta skärvorna. Inte så de skulle gå sönder men bara bort. Men hjärtat vill tänka för mig, hjärtat kastar ingenting, det samlar. Ska vi samla på nytt? Samla de fina stunderna på hög och sedan bara plocka bland dem och minnas. Men det krävs mycket för att man ska orka börja på nytt, lättare vore det att slänga. Men om vi tar en gyllene mellanväg då? Vi vänder ryggen åt skärvorna med minnena men vi kastar inte bort dem. Emellanåt utökar vi samlingen med nya, emellanåt har vi sönder några. Hur länge kan man vela? Jag söker om jag kunde finna nya speciella stunder att börja samla i annan hög och emellanåt sneglar jag på de gamla.
Inte för alltid kan man göra så, men så länge ingen slänger bort kan vi försöka. Än vågar vi inte ge upp varann.

den jävligaste stunden i livet var den när du gick

Eftersom bdb bråkar med mig, vänder jag mina korpgluggar mot bloggen istället.
Oh what a geek I am.
Nåväl, vi kan ju konstatera att den som, genom min blogg, vill luska ut vad jag gör om dagarna är dömd att misslyckas. Men så mycket kan jag ju berätta att efter påsken har livet återgått till vardagslunken förutom exceptionellt många besök hos diverse hälsostationer. Vi brudar som nyligen besökt sydligare breddgrader tyckte nämligen att vi efter vår hemkomst var tvungna att kontrollera det finländska sjuksystemet och granska vart skattebetalarnas pengar egentligen går åt, så en del av oss har mer eller mindre bosatt sig på hälsovårdsstationer under den gångna veckan, undertecknad inräknad.
Vi ska hoppas att diverse symptom ger med sig nu när helgen stundar, det brukar finnas en viss sådan tendens..
Är det inte för övrigt intressant hur ofta man drömmer om något man pratat om eller upplevt sent på kvällen innan man lagt sig? Åtminstone för mig händer det ofta, sååå om jag vill drömma om gräddtårta borde jag kanske fantisera om vilken fyllning som är godast just innan jag somnar. Borde prova dedäääära.

Jag drömde ju givetvis om dig inatt, igen. Därav dessa märkliga funderingar.

Jag är ingen bra bloggare, tyvärr, men jag är en grym fotofantast!



Dagens visa:
Pussycat Dolls - Whatcha Think About That

påsksummering

Nu är påsken då över och resten av familjen har kommit hem från Levi.
Jag är otroligt nöjd med påsken i år, har hunnit med massor! Bl.a


- 'flyttat in' hos Fiino tillsammans med Sandra
- festat 3 dagar i sträck
- ätit påskgodis (dock väldigt lite :( )
- cruisat runt i en superskön Pontiac Catalina tillsammans med Maku & Thomas
- provat på att röka vattenpipa (nej det är inte olagligt och ingen drog, mer än motsvarighet till tobak)
- nästan ätit ihjäl mig på Rax och förbannat blåmögelsfantasten Markus
- diskuterat finländares spelautomatsanvändning med en indier
- varit på äventyr till Maxmo och träffat My + 12 andra hundar
- haft tebjudning kl. 5 på morgonen
- suttit och väntat i en tilataxi med Hanna och sett pengarna ticka iväg
- länsat kylskåpet men glömt att handla
- ätit pizza 3 dagar i sträck
- lyssnat på 'Conga' och 'Vamos a la playa' varje dag :D
- kört taxi från ena sidan Smedsby till andra
- konstaterat att mina vänner är bättre än dina ;)

Det mesta har varit väldigt spontant och impulsivt vilket gjort det hela ännu bättre!
Men nu borde jag väl ta tag i andra viktiga saker som universitetsansökan och arbetsavtal, känns inte direkt lockande måste jag säga..

Och snart får vi hålla tummarna för Tilda, det kmr nog gå vägen ska du se <3

sweet memories

I was cryin' just to get you

Now I'm dyin' 'cause I let you

Do what you do - down on me

Man måste gå vidare, min vardag finns här i Finland vare sig jag vill det eller inte.
Nu blir det stora påsksupen!

It started out with a kiss

How did it end up like this

It was only a kiss,

it was only a kiss.

deppad

Kom hem till ett grått och trist Finland idag, inte alls bra.
Har haft en underbar resa men nu smyger verkligheten ifatt mig igen, känner mig tom och halv utan det ständiga pladdret omkring mig. Blir svårt att vänja sig av med livsstilen vi förde på Teneriffa, måste därför nu gå och lägga mig och försöka återvända till vardagen.
Vill inte. Saknar allt och många.


är rädd för att glömma ditt ansikte
fulländad skönhet
och kommunikation utan ord