lördag 25 april 2009

Making believe

Det är ganska intressant, jag vet inte längre vad jag vågar skriva i min blogg. Jag menar i dagens läge har så gott som alla en blogg och alla läser allas bloggar. Hur mycket vågar jag ge ut av mig själv åt okända och kända? Jag vill skriva om det allra innersta, men det kan man väl inte göra, eller? Borde man kanske skriva dagbok istället? Tidigare skrev jag dagbok men jag fick inget riktigt flyt i det hela (ungefär som med bloggen då..) så jag känner inte för att börja med det igen. Men jag vill skriva, det vet jag. Min bilddagbok tycker jag om, den är som en riktig dagbok som följt med ett tag nu. Jag älskar att bläddra igenom månaderna och kolla vad jag pysslat med, en bild säger ju så mycket. Ett tag spärrade jag min bilddagbok för icke-medlemmar, men jag fick genast förfrågningar av olika människor om de kunde få ett lösenord till mina bilder eller om jag kunde ta bort blockeringen, så jag gjorde det. Aldrig tänker man ju på att de finns människor som faktiskt följer med ens dagliga liv (förutom de som själva uppdaterar då). Både skrämmande och roligt.
Det är synd för jag tror det är många som aldrig vågar skriva om riktiga känslor i blogg och liknande eftersom det är så utlämnande. Vem lämnar ut sitt innersta för allmän beskådan och kritik? Det vore så intressant att läsa om någonting riktigt, riktigt verkligt. Klart det vardagliga är verkligt, men mer om det som finns där innanför. Jag tycker om att läsa ocensurerade texter, som boken 'Adams bok' som handlar om manodepressive Adam och hans sambo Åsa. Inget hyckleri och inget skyfflande under mattan, här ställs allt fram i dagsljuset, alla känslor, tankar och förhoppningar. Ångest, lidande och skuldkänslor , otroligt gripande och intressant. Vet inte om jag själv skulle klara av att skriva så utlämnande, knappast. Jag beundrar er som kan och klarar av det, så att vi mindre modiga, vanliga dödliga får något att roa oss med.



Volbeat - Making believe
För dig.




Inga kommentarer: