Selma Lagerlöf: Varje sommar försöker jag mig på ett mer klassiskt verk. I år föll lotten på en bok som länge stått i bokhyllan, de två första delarna i Löwensköld-trilogin "Löwensköldska ringen" och "Charlotte Löwensköld" (1925).
Löwensköldska ringen är den första och rätt korta delen. Den är som en spökhistoria med hemsökande generaler, öppnade gravar och förbannade guldringar. Också många ödesdigra livsöden får vi bekanta oss med. Vet inte riktigt vad jag tycker om den här. Den är helt ok men på nåt sätt intetsägande. Ändå relativt lättläst trots det föråldrade språket.
Charlotte Löwensköld är den andra delen i trilogin och mycket maffigare. Den är egentligen ett kvinnoporträtt av Charlotte och hennes två omaka friare med familjer. En samtidsskildring med fokus på kärlek och svartsjuka. Helt ärligt så kände jag flera gånger under berättelsen att boken gott kunde ta slut nu. Det var mest fram och tillbaka mellan de olika karaktärerna i boken och visst gör språket att allt känns mer uppstyltat och romantiskt. Ord som ofta används och som jag inte är direkt bekant med är t.ex. brukspatron, bruksägare, bruksbokhållare, gravationsbevis. Däremot tycker jag om de starka kvinnorna i berättelsen, deras tankar och mod. Ofta förvånades jag också av hur moderna inslag som fanns i boken och att Lagerlöf också använt en hel del humor trots de ibland dystra karaktärerna och den svåra tiden. Den tredje delen "Anna Swärd" ska jag nog ge mig i kast med nångång, mest för att jag vill få ett avslut på den här klassiska trilogin.
