torsdag 29 september 2016

Visdomstandshelvete

Augusti var som sagt en riktig skitmånad på grund av många olika anledningar. En av dem var definitivt utdragningen av min sista visdomstand. Tänkte skriva hit några rader om det så att när någon googlar något om just detta ämne får de läsa min berättelse tillsammans med alla andra andra forum och inlägg som finns. Kanske kan det hjälpa nån kanske kan det skrämma nån, jag vet inte men så här har det varit för mig. Jag vill också att de som aldrig hamnar ut för de kan få förståelse för vad man går igenom (för vissa går det superlätt också, jag vet). Man känner sig alltid SÅ gnällig själv när man har ont. För några år sen drog jag ut de två övre visdomständerna på studenthälsan. Båda drogs ut på samma gång, det gick relativt snabbt. Inga större komplikationer men efter att tandläkaren fått ut en av tänderna sa hon: "Ojj det kunde ha gått dåligt, tanden hade en extra rot som inte syntes på röntgen". SKÖNT att höra... Ungefär två veckors läkningstid allt som allt.

För ett år sen opererade jag bort en av de nedre visdomständerna. Det var alltså en riktig operation som inte kändes alls. Men läkningen tog rätt länge, två veckor med mycket värkmedicin. Sen var jag dum och åt popcorn vilket givetvis ledde till att ett skal fastnade i hålet efter tanden och jag drömde mardrömmar om att det växte in i tandköttet. Nå väl, det kom ut efter ett tag och mycket onödigt petande.

För en månad sen drog jag ut den sista av mina visdomständer och det var också den allra värsta utdragningen. Eller jag fick givetvis bedövning, två gånger dessutom så jag kände ingenting. Men alla som dragit ut en tand vet hur obehagligt det känns när man med tång vrider ut en tand. Det knakar i hela käken och upp till örat när rötterna vrids om och verktygen trycker på tungan och i mungiporna. Min utdragning tog 35 minuter och vi fick pausa flera gånger för att jag skulle få vila käken. Tandläkaren fick trycka på med hela sin tyngd och med hävstångseffekt trycka ut tanden. Visdomstanden var stor, ca 1 cm tand och 1 cm rötter, men som tur kom hela ut i ett stycke. Jag var nöjd och glad över att allt gått bra men DET ÄR NU HELVETET BÖRJAR. Denna gång fick jag ingen medicin utskriven. Samma dag som utdragningen blöder man ur munnen och får heller inte upp munnen. Bara flytande föda. Andra dagen kan kännas ganska okej, jag fick upp munnen lite och det värkte inte så mycket. Tredje dagen börjar den där ihållande molande värken. Jag åt över maxdos av ibuprofen och paracetamol men efter några timmar när effekten började avta blev värken så intensiv att jag var tvungen att slänga in mer. Ännu bara flytande föda. 

Fjärde dagen och nu börjar man ha ett system för medicineringen. Nytt denna gång var att jag inte kunde sova på nätterna utan vaknade och var tvungen att gå upp och ta värkmedicin och dricka något för att kunna somna om. I rekommendationerna står att man ska varva de olika medicinerna men jag var tvungen att ta båda hela tiden. Det står också att smärtan som börjar runt dag 3 beror på att den skyddande blodproppen som bildats i hålet lossnat. Jag vet inte om detta stämmer men alla fyra gånger har värken eskalerat för mig först några dagar efter ingreppet. 

ALDRIG MER!
Jag kommer inte att skriva ner alla detaljer som följer men kort så här:
- Jaaa det börjar smaka och lukta skit i munnen VARJE GÅNG så inflammationer hit eller dit så har man hur som helst ett megasår i munnen som ska läka.
- Smärtan kan vara olika, för mig var den olidlig sista gången. Jag åt över maxdos av värkmediciner i två veckors tid sen började jag småningom kunna trappa ner lite. Många kvällar låg jag och grät på soffan för att det värkte så i käken, munnen och upp till örat och om det gick för länge mellan tabletterna hann helvetet bryta ut och det tog länge innan smärtan dämpades igen. Det är inte alls någon liten grej. Jag har migrän och vet vad värk är och nu kändes det som att ha migrän i munnen. Smärtan minskar aldrig av sig själv utan eskalerar.
- När man börjar kunna äta lite normal mat igen, för mig ca 4 dagar efter, kan man bara tugga på ena sidan vilket gör käken väldigt trött och öm.
- Det fastnar matrester i hålet och det är ofta svårt att få bort. Få inte panik, ofta stöter kroppen själv bort det efter några dagar. Det är dumt att peta i såret men jag vet att det är svårt att låta bli. Vi sprutade bort lite matrester med en spruta med vatten i, det funkade rätt bra men ilade i såret. Nästa morgon var där nya rester sååå..
- Jag kunde inte motionera ordentligt på fyra veckor efter ingreppet. Varje gång jag promenerade lite raskare flöt det mer blod till såret som började pulsera/ila/värka. Också kall luft orsakade obehag.
- Värkmedicinen fungerade inte om jag inte åt någon samtidigt så jag var tvungen att ha ett knackkorvspaket till hands hela tiden både dag och natt
- Det är inte farligt att äta mycket värkmedicin under en kort period. Det känns som en evighet men det går alltid över. Få inte panik över att du äter för mycket medicin och försök vara utan, det blir bara jobbigt. Kroppen visar tydligt när dosen kan minskas. 
- Jag vet att man lätt blir orolig över än det ena, än det andra. Ska det vara så här? Varje gång jag dragit ut en visdomstand har läkningen gått till ungefär på samma sätt och fastän det är hemskt så går det över småningom. Visst kan man ringa tandläkaren också men vet ärligt inte om de kan göra så mycket för att underlätta. På någon internetsida stod en bra mening som jag tänkte på när det kändes som värst: "Tänkt om du hade ett två cm djupt sår i låret. Då skulle man räkna med att läkningen skulle ta länge och att det skulle ta sjukt eftersom man ser såret. Samma med ett hål efter tand."

Nu efter mer än en månad efter utdragningen börjar allt vara normalt igen. Jag har fortfarande en grop i munnen men inte längre ett hål. Jag har ingen värk mer heller. Och nu kommer jag aldrig mer behöva dra ut en visdomstand och det är jag så lycklig, så lycklig för! Det förstörde verkligen min augusti, vet inte om jag klarat av att jobba alls under de första veckorna.



söndag 25 september 2016

Brudsund









Snart är Kikos stugan färdigrenoverad och inredd. 




Hittade gamla snygga stormlyktor i verktygsboden, Kiko hittade ett passande ställe för dem.






lördag 24 september 2016

onsdag 21 september 2016

När livet stannar

Nu ska jag skriva ner den här historien så jag kan tänka tillbaka på den och vara tacksam för att den slutade så bra som den ändå gjorde. Det var alltså under villaavslutningen som vi hade vår älskade hund på "skötas" hos svärföräldrarna på skären. På söndagen ringde min svägerska och berättade att nånting hänt eftersom Olle stelnat till på gräsmattan, plötsligt börjat skaka och ögonlocken börjat hänga. De misstänkte getingstick och ringde till veterinär och frågade om de skulle ge kyypakkaus åt honom eller inte. Veterinären tyckte att de kunde ge eftersom de inte visste exakt vem som hänt. De lyfte honom sen till soffan där han slutade skaka men låg helt kraftlös. De packade ihop grejerna och började färden hemåt. Olle låg i famnen och de tyckte att han klarade bilfärden ganska bra. Vi höll kontakten på telefon och trodde alltså att det rörde sig om ett getingstick, men jag hade en riktigt otäck känsla i magen och trampade runt i lägenheten och frågade hur långt de kommit. 

När de kör in på vår gård bärs Olle i famnen och vi ser då plötsligt att halsen svällt upp till det dubbla. Caroline ser att hon har blod på händerna och vi börjar undersöka hunden men hittar inget sår. Nånstans blöder han. Nu får jag smått panik och slänger på mig kläder medan Kiko ringer jourhavande veterinär i Vasa. På några minuter sitter vi i bilen och jag tar Olle i famnen. Han gnyr tyst och jag säger med tårar längs kinderna att om han slutar andas nu får jag panik. Jag märker att jag pratar högt för att försöka lugna ner mig själv och hunden. Kiko kör så hårt han bara vågar och vi försöker följa gps:en eftersom vi inte vet vart vi ska. Vi kör fel och blir arga men hittar snabbt rätt. Jag rusar in med Olle i famnen. 

Så här såg han ut efter att veterinären rakat bort håret vid halsen. Vi hittade en form av blödande sårskorpa på käken men fick ingen klarhet i vad som hänt. Han fick dropp och smärtstillande som samlades i en otäck puckel på ryggen, men det var visst ingen fara...

Vi fick medicin på recept och tillsägelse att Olle skulle vila i tre dagar minst. Veterinären sa också att den blodfyllda svullnaden skulle sjunka ner mot buken efter några dagar vilket den sen gjorde. 

Som tur var luftvägarna inte igensvullna utan det var huden utanpå halsen som hängde. Olle var så trött, så trött men vågade inte ligga ner eftersom han hade så sjukt. 

Den första natten flyttade jag med honom till soffan efter att han gnällt och gråtit i flera timmar. Jag hade samtidigt värk efter en utdragen visdomstand så vi vakade tillsammans mellan 03 och 06. Sen sov vi 1,5 timme på soffan! Tur i oturen var ju att jag var arbetslös och kunde vara hemma på dagarna. Jag hade heller ingen panik med att  inte sova så jag överlät det åt Kiko som skulle till jobbet i vanlig ordning. Olle sov och gnydde största delen av de första dagarna och kunde inte äta eller gå själv. Jag bar ut honom med två timmars mellanrum så han fick sitta en stund på gården. Den första dagen fick vi också spruta in vatten i munnen på honom men redan andra dagen drack han lite själv. 


Vi började med antibiotika för såret och starkt smärtstillande mot svullnaden. Den tredje dagen tog vi första gången på kopplet igen och gick en kort bit. Olle blev glad över att promenera lite och mattes hjärta tog ett glädjeskutt. Nu var vi på bättringsvägen! Trodde vi...


På eftermiddagen när jag tog ut Olle för en andra kort tur fick han plötsligt totalpanik och började yla. Svansen for in mellan benen och han kände inte längre igen mig. Jag bar in honom igen och trodde han blivit stucken eller biten av något. Ringde åt Kiko men han svarade inte. Efter några timmar försökte jag ta ut Olle på nytt och kom lite längre men sen hände samma sak igen. Jag får nästan panik av hans konstiga reaktion och bär in honom igen. Börjar gråta eftersom jag inte vet vad som är fel eller vad jag ska göra. Olle märker att jag är ledsen och kryper fram och slickar mig på handen, älskade hund. Resten av kvällen kommer panikattackerna tätare och vi försöker hålla fast honom under de ca 30 sek långa anfallen så han inte skadar sig själv. Han kan inte längre gå. Vi funderar på om han har ont, typ "smärtpikar", av svullnaden som åkt ner eller om han hallucinerar av den starka medicinen. Vi överväger länge om vi ska ge mer medicin eller om vi ska låta bli. Vi tar sen beslutet att vi låter bli att ge mer eftersom vi upplever att han tycker det är obehagligt. Den natten vaknar han av panikattackerna med 1,5 timmes mellanrum. Vi vaknar givetvis och Kiko håller om honom hårt varje gång tills han slappnar av och somnar igen. Mattehjärtat gråter. 


Svullnaden blir alldeles röd-svart och sjunker ner. Nästa dag fortsätter anfallen med med längre mellanrum nu. Han börjar annars bli bättre så han får åka halvdag till jobbet så jag ska få lite avlastning. Där går allt bra förutom anfallen som fortfarande sitter i. Kiko beställer en ny veterinärtid och hela två nya veterinärer tittar på honom eftersom de inte sett något liknande. De berättar att den starka smärtstillande medicinen som vi fått endast passar åt hälften av hundarna som får den och att den andra hälften får stora biverkningar. De ser också att han har likadan blodutgjutning i munnen och halsen som han har på magen. Vi byter ut båda medicinerna mot två helt nya och jag känner mig lite lugnare när fler professionella tittat till vår älskade bebis. 


Efter att vi bytt ut medicinerna börjar Olle repa sig snabbare och hans personlighet börjar skymta fram. Han lägger t.ex. en tass på älsklingsleksaken, viftar lite på svansen eller snålas på korv. Jag är så lycklig. Ändå finns en oro kvar över att det som nu antas varit ett huggormsbett skadat njurarna. Så det blir ett sista veterinärbesök där blodprov tas. Och ännu en orolig väntan. Som tur är resultatet det vi hoppades på och njurarna har klarat sig. Vi vågar äntligen dra en lättnadens suck, nu är det äntligen över. 

Idag är Olle så gott som återställd. Det känns som att hans syn blivit ännu sämre sen bettet men han klarar ju sig rätt okej ändå. Han är också något mer orolig och slickar hysteriskt på allt men det kan vi alla gånger leva med om han ändå får leva. 

Aldrig trodde jag man kunde älska en hund så innerligt djupt som jag nu fick erfara. Hela min kropp levde med i hela händelseförloppet och mitt hjärta brast så många gånger. Alla ska vi dö en dag och Olle har redan fått 10 fantastiska år, men jag ville inte att hans död skulle orsakas av något så vidrigt och orättvist som ett ormbett (som nu alla tror att det var). Hans tid var inte ute än. Vår lilla stora kämpe som verkligen visade prov på livslust och envishet i kampen för livet. Just denna gång var jag så tacksam för (den ibland irriterande) egenskapen att han aldrig ger sig utan bara ger på mer och mer. Tack till alla som hjälpt oss och stöttat. 

Tack Olle för allt du ger mig varje dag. Älskar dig, aldrig sviker jag dig. 
Tänker vara med dig till dina dagars slut. 

torsdag 15 september 2016

måndag 12 september 2016

Semesterdag på vägen

En dag i augusti åkte vi ner till Tammerfors och Ikea för att handla en del små saker. Jag roade mig med fotografering under bilfärden. Hemma igen blev det lite vin och öl på terrassen innan solen gick ner. Fint.











måndag 5 september 2016

Hunden



"Until one has loved an animal
a part of one's soul remains unwakened"

fredag 2 september 2016

Tuffaste månaden



"Det räcker inte med att vara stark nittionio gånger, 
man måste klara det den hundrade också."

Håkan Nesser