att tänka bort dig

En ganska skön dag hittills, fastän det ser ut som höst när man kikar ut genom fönstret.
Tänk, snart fyller jag 19. Känns som om det var igår jag fyllde 16 år och trodde jag var så stor och förståndig. Jag blir nog aldrig riktigt stor och förståndig, för då borde man inte tänka så mycket med hjärtat.
Det gör jag , jag tycker om att tänka med hjärtat, det blir ofta väldigt råddigt och kaotiskt men oo så underbart. Det är lätt att bli sårad om man tänker med hjärtat, att vara blåögd det är jag nämligen bra på. Om man alltid tänkte förnuftigt hade man nog sluppit många sömnlösa nätter, men jag tror att man samtidigt förlorat mycket annat. Man skulle förlorat de lysande ögonen, den konstiga sommarmorgonen och den okända handen i din. De ekande skrattet, fjärilarna i magen och de trevande fingrarna som vill minnas varje detalj.
Jag vill så mycket. Jag vill så mycket med mitt liv men även sånt jag inte vill är viktigt, så säger dom i alla fall. Hur mycket kan en människa uppleva och sen minnas? Massor. Jag vill minnas allt, det jag inte vill minnas så bra det tänker jag inte på. Så gör vi. Sen minns vi samma händelse olika. Jag minns doften av nyklippt gräs men du minns molnens färg och form. Det gör inget, det är ju vår stund i alla fall. Att dela en stund med någon, det gör vi ofta, mest hela tiden. Men för vissa personer finns en speciell stund, en sån som aldrig kommer igen. Att ha många speciella stunder med någon blir vackert. Vi bygger på och bygger på tills vi snart kan skriva vår egen historia. Då kan det krascha. Vi plockar upp skärvor av de viktigaste stunderna och tänker 'Ska vi börja samla igen?' Vi plockar upp skärvorna och i en av dem speglas mitt ansikte. Där är jag, vad vill jag? Det vet jag inte. Om jag tänkte med förnuftet vore det lätt, jag skulle kasta skärvorna. Inte så de skulle gå sönder men bara bort. Men hjärtat vill tänka för mig, hjärtat kastar ingenting, det samlar. Ska vi samla på nytt? Samla de fina stunderna på hög och sedan bara plocka bland dem och minnas. Men det krävs mycket för att man ska orka börja på nytt, lättare vore det att slänga. Men om vi tar en gyllene mellanväg då? Vi vänder ryggen åt skärvorna med minnena men vi kastar inte bort dem. Emellanåt utökar vi samlingen med nya, emellanåt har vi sönder några. Hur länge kan man vela? Jag söker om jag kunde finna nya speciella stunder att börja samla i annan hög och emellanåt sneglar jag på de gamla.
Inte för alltid kan man göra så, men så länge ingen slänger bort kan vi försöka. Än vågar vi inte ge upp varann.