Johannes Anyuru: Egentligen är det inte rättvist att recensera den här boken nu eftersom jag läste den i somras, men jag känner att jag vill tillägna den några rader så att jag minns den senare. Berättelsen börjar med ett terrordåd i Göteborg där en av flickorna plötsligt får en deja vu upplevelse av att hon är på helt fel ställe. Två år senare träffar berättarjaget henne på en sluten anstalt och tar då del av hennes historia. Flickan säger att hon kommer från framtiden, Kaningården. Där har muslimer isolerats i anstaltsliknande stadsdelar (jag kom osökt att tänka på koncentrationsläger) och soldater patrullerar gatorna. Rasister och fascister har makten. I boken går alltså pararellhistorierna om flickan i vår värld och sen berättelsen om den dystopiska framtid hon menar att hon levt i.
Jag förstår att kritiker tyckt om boken och den uppmanar verkligen till tankar om vår samtid. Ändå tyckte jag mest att boken kändes dyster och tung att läsa. Visserligen gjorde den sig inte så bra i en solstol med en paraplydrink i handen eftersom temat var så stort och upprörande. En rätt svårläst bok där historien hoppar fram och tillbaka och inget är säkert utan allt är diffust. Språket är stundvis poetiskt och flummigt. Man får inget svar på huruvida berättelserna är kvinnans psykotiska vanföreställningar eller om det är sanning. Efter boken behövde jag läsa och forska mer kring berättelsen vilket i sig är ett bra vitsord. Men min främsta känsla blev ändå "vad läste jag egentligen?".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar