Det där med hund

"Det är med hundar som med barn. Roligt så länge de bara är till låns."

sagt av grannen 

Alla som känner mig vet att jag älskar hundar mer än livet självt. Och det är verkligen en himla tur eftersom krabaten hemma hos oss ibland tycks göra allt för att bli opopulär hos husse och matte. Det där med hund är verkligen inte så lätt som många får det att se ut! Vi har alltså en sju år gammal Jack Russel kille och ni som känner till rasen vet att dom här högenergi-hundarna är självständiga, intelligenta, envisa, aktiva och ofta rätt så egoistiska. Denna ras behöver mer stimuli och motion än andra hundar i samma storlek. Kanske inte den perfekta familjehunden alltså.

Jag kom in i Olles liv för fyra år sedan. Då var han tre år och hade tillbringat första valpåren med en annan matte. Han hann också få en bror under denna tid, men bröderna bor alltså idag i olika hem. Det har varit många omställningar i Olles liv, vi tror att detta är en av orsakerna till en viss osäkerhet hos honom. Jag har aldrig själv haft hund tidigare men alltid varit omgiven av hundar. Dessa hundar har varit stora, lata hundar med väldigt låg energinivå. Jag blev alldeles chockad första gången jag träffade Olle och såg hur otroligt energisk han var! Också hans höga intellekt och lydnad förvånade mig. Min egen barndomskärlek-hund var inte särskilt intelligent och ingen hade orkat träna honom så han kunde inte ens det enkla kommandot "sitt". Det som nu förvånade mig mest var Olles konstanta behov av att vara nära människor. Han hatar att vara ensam och lider av separationsångest. Har aldrig tidigare hört en hund skälla så panikartat som Olle gör när vi skall lämna honom en liten stund. 

Separationsångest betyder att hunden får ångest av att vara ensam. Det kan ta sig i uttryck på olika sätt. För oss har situationen alltid varit knepig eftersom Olle är smart och lärt sig koppla ihop skrammel av nycklar, prassel av jackor eller doft av parfym med att han kommer bli lämnad. Genast han känner igen några av dessa signaler börjar han springa runt, flåsa och skälla väldigt gällt. Ibland blir han helt apatisk och gömmer sig under sängen eller trycker i ett hörn. Vi har försökt avdramatisera våra "faranden" men det verkar inte som något fungerar. Dock har vi tur eftersom Olle ligger och sover under tiden vi är borta, han förstör inget som vissa hundar istället gör. Däremot äter eller dricker han inget så länge vi är borta. På dagarna är han tillsammans med Kiko och får alltså massvis med stimuli av kunderna. 

Ett annat typiskt drag för denna ras är att de ofta är rätt så ointresserade av socialt umgänge med andra hundar. Jack Russel-hundar är terriers och trots storleken upplever de sig själva som stora hundar. Olle har alltså mest ett ointresse för andra hundar, men flickor brukar han ibland nog leka med. Han är dock alltid nyfiken! Han bryr sig knappt alls i mindre hundar men är rädd för stora och osäkra hundar. Han är inte den som hugger först utan den som hugger sist. Rasen används som grythund och de är avlade att söka efter grävlingar och rävar, det är alltså ingen försiktig hund vi har att göra med. Olle umgås däremot med människor hela dagarna på jobbet, och han älskar att vara kring folk. Han är mycket sällan rädd för människor.

Det största problemet vi har just nu är det eviga vaktandet. Olle lyssnar efter alla ljud hela tiden, om han hör något ovanligt tokskäller han länge. När jag är ensam med honom skäller han mest hela tiden eftersom jag är flockens nyaste och svagaste medlem, och han ska beskydda mig. Det är sjukt störande. Dörrklockan är ett kapitel för sig, vi har också där försökt med olika metoder men det är som en automatisk reaktion hos honom. Denna hund skäller alltså hårt. Bebisskrik är som musik för öronen i jämförelse med dessa skall. En stor hund har ett dovt ljud, dom riktigt små gläfser. Dom här skäller hårt och gällt. Och intensivt. Vi har provat skällhalsband och munkavle, vattenflaska, godis om "tyst", vara lugn och bestämd, lämna honom och gå bort, stänga in i annat rum o.s.v. Listan är hur lång som helst. Men nej, vi är inte tillräckligt duktiga för att få bukt med detta beteende som är så djupt rotat hos honom. Att jobba med trotsiga tonåringar är en barnlek i jämförelse med att träna Olle. Jag har slitit. mitt. hår. Och jaaa jag vet att hundexperter skulle säga att det är VI som gör fel. Det är mycket möjligt. Men att det inte är lätt kan vi alla vara överens om, vi gör hela tiden vårt bästa. Andra råd man får är att göra av med hundens energi. Och tro mig, vi jobbar med det varje dag. Promenad minst tre gånger om dagen och varje dag lek, spring och tänk. Bästa leksaken är en vanlig tom limsaflaska med hundgodis i. Korken ska vara hårt fastskruvad. Den här leker Olle med lite längre än fem minuter. Alla andra leksaker förstörs inom loppet av några minuter. Repet är också ett annat bra alternativ.

Som tur får vi också hjälp från omgivningen. Vissa familjer behöver avlastningshjälp ibland då energin inte räcker till för alla behov. Samma sak med hundar med särskilda behov. Våra svärföräldrar är världens bästa på att sköta om vi behöver en kväll för oss själva. Olle är nämligen ingen hund man lämnar över åt första bästa. Den personen skulle bli galen inom några timmar. Rutiner är viktiga för Olle, precis som för barn. I mån av möjlighet försöker vi behålla dem så han vet vad som väntar. Lördagar är alltid extra kaotiska då hela familjen ofta är hemma tillsammans på dagen.

Vad är det då som är så bra med hund? Men det vet ni alla redan. Att det alltid finns nån som hälsar en välkommen, nån som märker om man är ledsen, tröstar en, vill leka, får en att gå ut, vill lära sig nya saker, vill hitta på något, kryper upp med en i sängen, värmer fötterna, trängs i soffan, snarkar och drömmer och bara älskar med hela sin kropp och själ. Det som jag aldrig visste före jag blev med hund var hur otroligt mycket vardagen påverkas av det här. Hur stor del hunden verkligen blir. Hur mycket som kretsar kring den. Hur otroligt mycket kärlek man får. Olle är allas hund. Det är så roligt att nån okänd på gatan blir glad och kommer och pratar för att de tycker Olle ser så rolig och glad ut. Att få klappa en mjuk päls får mig ALLTID på bättre humör. Det är så otroligt. 

Varför jag skriver detta inlägg är egentligen för att jag hoppas folk tänker sig för en eller två gånger innan de skaffar hund. Hundar är det bästa sällskap som finns, men små hundar är inte alltid famnhundar. De kräver ibland mer motion och lydnadsträning än stora hundar. Jack Russel har blivit otroligt populär på senaste tiden och jag hoppas folk inte väljer hunden för att den ”ser rolig ut”. Den kräver mycket, mycket tid och uppmärksamhet. Hunden kommer, precis som barn, med ett stort ansvar. Om man behandlar den rätt blir den en fantastisk livskompanjon och bästa vän. Ojj vad det här blev långt. Och det är bara början!

PS. Vi ska förstås också komma ihåg att varje hund är en egen individ som kan avvika helt från rasbeskrivningen!