Höstlov beibi!

Alltså vad jobbar du riktigt med? Ett långt inlägg.

Nu har jag fått den här frågan så många gånger att jag känner att jag vill skriva ett inlägg om vad jag riktigt jobbar med :D Det var alltså så att för två år sen på våren när jag blev utexaminerad sökte jag ett timlärarjobb på nätet. Jag gick på intervju och fick det! Visste inte hur många veckotimmar jag skulle få eller i vilka ämnen. Det visade sig sen att jag faktiskt fick en egen klass, åk 6, och sen också timmar i alla andra skolans klasser i finska, musik, religion och natur- och miljö. Det var på så vis ett perfekt första år eftersom jag verkligen fick vara klasslärare med tillhörande föräldrakontakt. Jag fick åka på lägerskola, klassresa, Företagsbyn, Stafettkarnevalen och alla andra evenemang som hör till klasslärarens, och speciellt sexornas lärares, vardag. Samtidigt fick jag också undervisa alla andra årskurser så jag fick känna på hur det var att jobba till och med med de små ettorna. Rektorn fungerade som min mentor och det kändes stort att det var JAG som skrev elevernas avgångsbetyg. När sommaren kom tog mitt kontrakt slut och jag fick säga hejdå åt kollegor och elever, tungt.

Eftersom jag visste att jag hade ett tidsbundet kontrakt sökte jag som sagt aktivt jobb från våren framåt. Skickade ut tiotals mail åt rektorer och sökte alla jobb som låg uppe. Men det lyckades inte. Jag hann t.o.m. hålla min första provlektion med efterföljande intervju men det räckte inte riktigt, jag blev första reserv. Jag var arbetslös en månad före jag fick åka tillbaka till gamla skolan och vikariera. Väl på plats tog finska rektorn tag i mig och frågade om jag pratar finska, jag svarade ja och han erbjöd mig jobb fram till jul! Så plötsligt var jag anställd på samma skola som förra året men nu på finska sidan med invandrarelever. Jag skulle jobba som kompanjonslärare på "högstadiet" och speciallärare på lågstadiet. 

Jag hann jobba en dag och sen blev skolans språklärare sjukskriven en månad. Jag var den enda som kunde tala flytande finska, svenska och engelska så jag blev tvungen att hoppa in som språklärare och fick en vikarie till högstadiet där jag skulle jobbat. Som språklärare jobbade jag i tre olika skolor med 28 veckotimmar bara språkundervisning. Det var helt galet i början innan man kom in i det. I en av skolorna jag jobbade i fanns både finsk- och svenskspråkiga elever och dessa skulle då undervisas på skolspråket finska när vi lärde oss svenska och engelska. Det gällde att ha huvudet på skaft för att komma ihåg vilka elever som talade vilka språk. I en av skolorna jobbade jag i ett uthus i en handarbetssal där det inte fanns någon videoprojektor, dokumentkamera, dator eller något internet (men en söndrig OH!). Jag fick planera om undervisningen flera gånger..

I måndags kom ordinarie språkläraren tillbaka och jag fick gå tillbaka till det jobb som jag blev anställd för. Jag hann jobba en dag och sen blev jag tvungen att vikariera på lågstadiesidan igen så jag hann återigen inte påbörja arbetet med "egna" elever. I slutet av förra veckan fick vi nya invandrarelever till både låg- och högstadiet så nu kan det hända att jag tilldelas en egen klass på högstadiet.

Många är nyfikna på hur det är att undervisa i förberedande klass eller i allmän undervisning med invandrarelever och jaaa det är verkligen annorlunda. Jag lärde mig snabbt att det inte är någon vits att planera undervisningen eftersom man aldrig vet vilka elever som är på plats eller om man får "vara sig själv "eller om man hoppar in som någon annan lärare. Elevernas kunskap ligger på så otroligt olika nivåer, eftersom en del kan ha varit här i flera år redan medan andra kan ha kommit till Finland för några veckor sen. Vissa har gått många år i skola, andra inte alls. En del pratar lite engelska, en del lite finska och en del bara eget hemspråk. Vi har ingen aning om vad eleverna tvingats uppleva i sina krigsdrabbade länder och under sina flykter och många är rastlösa, överaktiva, apatiska eller våldsamma. Ibland kan målet med en lektion bara vara att alla hålls i klassen eller att ingen bråkar. Ljudnivån är avsevärt mycket högre i klassrummet eftersom deras eget hemspråk många gånger är mycket ljudligare än svenska och finska. Problem som familjerna kan ha sinsemellan avspeglas i skolan mellan eleverna och MYCKET tid går åt till att reda ut konflikter. All undervisning är specialundervisning och alla elever borde ha individualiserat material.

Jag skriver detta för att jag har fått så otroligt mycket respekt för lärare som jag jobbar i liknande undervisningsmiljöer som den jag nu fått erfara. Ingen dag är den andra lik och jag vet inget jobb som kräver så stor flexibilitet som detta. Konflikthantering hör till alla lärares vardag men inte alls i samma utsträckning som dessa lärares. Kaos i klassrummet, brist på gemensamt språk, kulturskillnader, brist på respekt för varandra, slagsmål och bråk är en del av varje dag. Ändå har jag nog aldrig upplevt en viktigare uppgift än när jag får jobba med dessa elever. Jag känner att jag behövs, att jag gör skillnad, att jag saknas om jag inte är på plats. Jag har lärt mig mer om mig själv och om min läraridentitet den senaste månaden än vad jag lärt mig hittills under mina studieår och tidigare jobb. Jag tvingas att utmana mig själv varje dag och flera gånger per dag gå utanför min comfort zone. Jag har blivit bättre på inte panikera fast allt runt omkring mig är kaos. Jag har blivit bättre på att improvisera individualiserad undervisning till olika åldrar. Jag är nu duktigare på att lugnt kontrollera en situation fast det är superstress i huvudet. Att jobba bara med invandrarelever är att behärska allt det som en vanlig lärare gör men gånger tio.

Om du jobbar som lärare i en modern och homogen skola med mycket resurser - besök någon gång en byskola utan teknik och digitalisering. Jobba med sammansatta klasser och växelkurs utan stöd av speciallärare eller skolgångsbiträden. Besök en skola med förberedande undervisning eller allmän undervisning med invandrarelever. Ta en titt på vad lärarna i den skolan har för förutsättning att undervisa och hur de tacklar situationen. Följ med när de löser konflikter och hur de hanterar stress - och inse hur lite du själv kan. Hatten av åt er som år ut och år in jobbar i dessa miljöer - all respekt.

 

Sista sommarfesten

För en månad sen firade vi en sista sommarfest i Nämpnäs, en kombinerad kräfttskiva-överraskningsfest som gubbarna planerat. Efter den helgen svängde vädret och hösten kom. 

Tack och hejdå sommaren!

Lättviktaren

Vi fick njuta av sommarens vackraste solnedgång

Staffan hade med sig inhemska kräftor

Spongebob-tårtan som Mats bakat till Staffan som fyllde år

Överrasknings-födisfest med allt från Frank Sinatra till Ultima Thule

Dessa tre :)

"Jag såg hösten vandra in och jag såg sommaren gå ut"

Ett viktigt inslag under helgen var Hannas transporterande av blommor!

Augusti-mobilbilder i all sin fulhet

Mommo 79 år checkar facebook

Langboolskaffi i Tärjär

På besök i Vörå

Sommardeckare

Målare

Lyckopillret

Sommarfest med selfiepinne

Mat och öl på Bocks

Linn 26 år!

Den där ena solminuten

Fiskarmösson

Fotboll på nya stadion

Hårfärgning, jag utan lugg!

Pizza på Tesses, tack åk 6 för presentkort

Fåren ville jag klappa

Villaavslutning

Visdomstandshelvete

Augusti var som sagt en riktig skitmånad på grund av många olika anledningar. En av dem var definitivt utdragningen av min sista visdomstand. Tänkte skriva hit några rader om det så att när någon googlar något om just detta ämne får de läsa min berättelse tillsammans med alla andra andra forum och inlägg som finns. Kanske kan det hjälpa nån kanske kan det skrämma nån, jag vet inte men så här har det varit för mig. Jag vill också att de som aldrig hamnar ut för de kan få förståelse för vad man går igenom (för vissa går det superlätt också, jag vet). Man känner sig alltid SÅ gnällig själv när man har ont. För några år sen drog jag ut de två övre visdomständerna på studenthälsan. Båda drogs ut på samma gång, det gick relativt snabbt. Inga större komplikationer men efter att tandläkaren fått ut en av tänderna sa hon: "Ojj det kunde ha gått dåligt, tanden hade en extra rot som inte syntes på röntgen". SKÖNT att höra... Ungefär två veckors läkningstid allt som allt.

För ett år sen opererade jag bort en av de nedre visdomständerna. Det var alltså en riktig operation som inte kändes alls. Men läkningen tog rätt länge, två veckor med mycket värkmedicin. Sen var jag dum och åt popcorn vilket givetvis ledde till att ett skal fastnade i hålet efter tanden och jag drömde mardrömmar om att det växte in i tandköttet. Nå väl, det kom ut efter ett tag och mycket onödigt petande.

För en månad sen drog jag ut den sista av mina visdomständer och det var också den allra värsta utdragningen. Eller jag fick givetvis bedövning, två gånger dessutom så jag kände ingenting. Men alla som dragit ut en tand vet hur obehagligt det känns när man med tång vrider ut en tand. Det knakar i hela käken och upp till örat när rötterna vrids om och verktygen trycker på tungan och i mungiporna. Min utdragning tog 35 minuter och vi fick pausa flera gånger för att jag skulle få vila käken. Tandläkaren fick trycka på med hela sin tyngd och med hävstångseffekt trycka ut tanden. Visdomstanden var stor, ca 1 cm tand och 1 cm rötter, men som tur kom hela ut i ett stycke. Jag var nöjd och glad över att allt gått bra men DET ÄR NU HELVETET BÖRJAR. Denna gång fick jag ingen medicin utskriven. Samma dag som utdragningen blöder man ur munnen och får heller inte upp munnen. Bara flytande föda. Andra dagen kan kännas ganska okej, jag fick upp munnen lite och det värkte inte så mycket. Tredje dagen börjar den där ihållande molande värken. Jag åt över maxdos av ibuprofen och paracetamol men efter några timmar när effekten började avta blev värken så intensiv att jag var tvungen att slänga in mer. Ännu bara flytande föda. 

Fjärde dagen och nu börjar man ha ett system för medicineringen. Nytt denna gång var att jag inte kunde sova på nätterna utan vaknade och var tvungen att gå upp och ta värkmedicin och dricka något för att kunna somna om. I rekommendationerna står att man ska varva de olika medicinerna men jag var tvungen att ta båda hela tiden. Det står också att smärtan som börjar runt dag 3 beror på att den skyddande blodproppen som bildats i hålet lossnat. Jag vet inte om detta stämmer men alla fyra gånger har värken eskalerat för mig först några dagar efter ingreppet. 

ALDRIG MER!

Jag kommer inte att skriva ner alla detaljer som följer men kort så här:

- Jaaa det börjar smaka och lukta skit i munnen VARJE GÅNG så inflammationer hit eller dit så har man hur som helst ett megasår i munnen som ska läka.

- Smärtan kan vara olika, för mig var den olidlig sista gången. Jag åt över maxdos av värkmediciner i två veckors tid sen började jag småningom kunna trappa ner lite. Många kvällar låg jag och grät på soffan för att det värkte så i käken, munnen och upp till örat och om det gick för länge mellan tabletterna hann helvetet bryta ut och det tog länge innan smärtan dämpades igen. Det är inte alls någon liten grej. Jag har migrän och vet vad värk är och nu kändes det som att ha migrän i munnen. Smärtan minskar aldrig av sig själv utan eskalerar.

- När man börjar kunna äta lite normal mat igen, för mig ca 4 dagar efter, kan man bara tugga på ena sidan vilket gör käken väldigt trött och öm.

- Det fastnar matrester i hålet och det är ofta svårt att få bort. Få inte panik, ofta stöter kroppen själv bort det efter några dagar. Det är dumt att peta i såret men jag vet att det är svårt att låta bli. Vi sprutade bort lite matrester med en spruta med vatten i, det funkade rätt bra men ilade i såret. Nästa morgon var där nya rester sååå..

- Jag kunde inte motionera ordentligt på fyra veckor efter ingreppet. Varje gång jag promenerade lite raskare flöt det mer blod till såret som började pulsera/ila/värka. Också kall luft orsakade obehag.

- Värkmedicinen fungerade inte om jag inte åt någon samtidigt så jag var tvungen att ha ett knackkorvspaket till hands hela tiden både dag och natt

- Det är inte farligt att äta mycket värkmedicin under en kort period. Det känns som en evighet men det går alltid över. Få inte panik över att du äter för mycket medicin och försök vara utan, det blir bara jobbigt. Kroppen visar tydligt när dosen kan minskas. 

- Jag vet att man lätt blir orolig över än det ena, än det andra. Ska det vara så här? Varje gång jag dragit ut en visdomstand har läkningen gått till ungefär på samma sätt och fastän det är hemskt så går det över småningom. Visst kan man ringa tandläkaren också men vet ärligt inte om de kan göra så mycket för att underlätta. På någon internetsida stod en bra mening som jag tänkte på när det kändes som värst: "Tänkt om du hade ett två cm djupt sår i låret. Då skulle man räkna med att läkningen skulle ta länge och att det skulle ta sjukt eftersom man ser såret. Samma med ett hål efter tand."

Nu efter mer än en månad efter utdragningen börjar allt vara normalt igen. Jag har fortfarande en grop i munnen men inte längre ett hål. Jag har ingen värk mer heller. Och nu kommer jag aldrig mer behöva dra ut en visdomstand och det är jag så lycklig, så lycklig för! Det förstörde verkligen min augusti, vet inte om jag klarat av att jobba alls under de första veckorna.