Har många gånger funderat på att jag borde skriva ner mer om denna höst och vinter och alla de mänskor jag träffat och allt jag fått vara med om. Men det blir för mycket. Varje vecka har varit galet intensiv, eller egentligen varje dag. Det har varit många tunga stunder men ännu fler fina. Nu när jag igen tvingas ta avsked av allt så känns det märkligt tomt.
Ni vet en del mänskor vill inte ha känslostormar och drama i sina liv eftersom det tar energi. Jag har kommit underfund med att det är bra att känna. När vi blir äldre blir vi bekväma och försiktiga och vi stänger våra hjärtan lite grann. Nu när jag jobbat i en känslostorm och tvingats acceptera och bejaka alla slags känslor så inser jag hur befriande det egentligen är. Att gråta riktigt, riktigt tröstlöst så man tappar andan, att skratta så att tårarna sprutar och att vara så arg att händerna skakar och hjärtat går på övervarv. Att känna en så stark beskyddarinstinkt och empati att hjärtat krampar. Då vet jag verkligen att jag lever, att jag inte bara gör och känner på rutin. Att jag inte bara trampar på i det massiva ekorrhjulet utan att någon gång stanna upp och känna efter.
Jag har varit omgiven av så mycket kärlek från alla håll och ibland har jag känt mig alldeles otillräcklig när någon blottat sin trasiga själ för mig. Inga ord har räckt till men den fysiska närheten har fungerat som en liten tröst. Jag har sett bottenlös förtvivlan och oändlig hopplöshet. Svart framtid. Min världsbild har slagits i spillror många gånger om. Men på nåt konstigt sätt har vi ändå hittat hopp och förtröstan tillsammans.
Jag är framför allt tacksam att jag fått vara en del av allt det här. Jag har fått gå in i mig själv och rannsaka mina egna tankar och värderingar. Jag har insett min egen mentala styrka och få ge av mig själv på det sätt som jag är bäst på. Om jag kunnat hjälpa ens en annan människa till ett lite bättre liv så är jag nöjd. Jag förstår att jag inte kan rädda alla. Jag har gett så mycket av mig själv att jag ibland känt mig som ett ihåligt skal när jag kommit hem. Men nästa dag har det igen varit min tur att motta så mycket kärlek att alla små håligheter i min själ har lappats och energiförrådet fyllts till bredden igen.
Hur går man nu ens vidare till en vanlig vardag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar