Första vardagsmornarna efter påsk kände jag mig alldeles slut. På morgonen var jag trött, omotiverad och angstig. Kunde inte förstå vad det var för fel när jag just vilat två hela dagar under påsken och ju faktiskt nog tycker om mitt jobb. Funderade om jag fått nån form av vårdepression. På onsdagen på jobbet var jag så färdig att minsta lilla motgång tänkte resultera i tårar och det var då jag kände att jag var jätte varm. Feber. Eller stegring, men eftersom jag aldrig har feber får det räknas som det. Så himla lättad över att få en förklaring till min orkeslöshet, jag menar visst är jag annars också morgontrött men när man känner att man bara vill dö när man vaknar är ju något fel. Åkte hem från jobbet och sov i tre timmar.
Nu har jag varit hemma i två dagar och börjar känna mig mer på banan igen. Det är konstigt det där, att bara för att man inte har hög feber eller massa förkylningssymptom är det svårt att inse att man är sjuk. Och med det jobb jag har går det inte att vara halvdålig på jobb, tempot är 120 hela tiden och beslut och konflikter tas varje lektion. Att bjuda på sig själv är tungt när man är helt slut. Också de miljoner saker man har i huvudet fryser när man inte är frisk och jag kan inte leverera som jag måste. Det är ju heller inte lätt att vara borta när man vet att nån annan ska hoppa in för en och man har så många saker som man bara sköter per automatik i en specialklass och glömmer meddela vidare. Som tur har jag en duktig assistent som jag vet fixar rutinerna.
På måndag känner jag att jag kommer att vara taggad igen och jag känner nästan en liten längtan tillbaka efter två dagar hemma + helg. Jag älskar ju tempot och att det händer saker hela tiden. Bara man själv är i skick. Trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar