Det var en gång en nyårsfest

Att år efter år få fira in det nya året med samma fina människor är en lycka. 

Hoppas vi alltid får ha varann.

 The same procedure as last year?
The same procedure as every year.

"Sandmannen"

Kepler: Fjärde boken i serien om kriminalkommissarie Joona Linna. Åååh den här är ju bara så bra (precis som de tre föregående). Jag sträckläste boken eftersom jag hade svårt att sätta den ifrån mig. Jag älskar att berättelsen är riktigt tvistad så att det blir nästan omöjligt att lösa den på egen hand. Jag älskar att den är "på riktigt spännande" och inte bara det typiska man-mördar-kvinna-mordet. Jag älskar att det är sjukare än vad det kunde vara i verkligheten, det behöver inte alltid vara verklighetstroget. Jag älskar att det inte blir något leva lyckliga i alla sina dagar-slut. Framför allt älskar jag huvupersonen Joona Linna som växer i varje bok. Dessutom är han finsk ;) Om du ska läsa kriminalromaner och inte vet var du ska börja, läs Kepler.

Kalas i dagarna två

Förra veckan fyllde bästaste mannen år så det var dags att fira. Det blev två kalas, ett som lämpade sig mer för föräldrar, syskon och barn och ett som lämpade sig mer för vuxna vänner ;) Förra veckan gick alltså i stort sett ut på att baka och fixa. Det var himla kul! Ojj om jag bara hade all tid i världen så skulle jag sätta mycket mer tid på att baka och dona i hemmet. Såå myysigt. 

Allt blev alltså riktigt lyckat och K var nöjd med sin födelsedag och alla fina presenter. Jag passade på att ta några foton när hemmet för en gångs skull var städat. Gästerna fastnade tyvärr inte alltför aktivt på bild.. Här kommer nu allt i en salig röra!

 

 

Money well spent

Så himla taggad!

2010

You're my favourite everything

Friday baby!

Var

Jag har vant mig vid att vänta,

jag kan vänta länge än

Nu är livet här

men var är du min vän?




ur Var är du min vän
av Lisa Nilsson

"Kvinnorna i sjön"

Rambe: Kände för att läsa nånting lite mer läskigt efter de romantiska, svindlande höjderna. Det här är en psykologisk thriller som handlar om Johan som kan se döda. Hela berättelsen går i princip ut på att han söker i sitt minne efter ledtrådar till några "fasansfulla" händelser. Det kunde ha blivit så bra - men tyvärr bli det för råddigt och segt. Storyn hoppar fram och tillbaka och det känns som att varken författaren, läsaren eller huvudpersonen vet vad som är verkligt och vad som inte är det. Vissa kapitel handlar om tillbakablickar som ska ge berättelsen dess djup men personligen tycker jag inte det hänger ihop. Känns mer som att kvinnorna i sjön är en berättelse, männen vid det gamla industriområdet en andra berättelse och Johans syner och minnen en tredje berättelse. Språket är upprepande och jag väntar ivrigt på de "fasansfulla händelserna" som läsaren hela tiden får hintar om. Men det kommer ju aldrig! I princip vet man redan i början vad det hela handlar om men man luras att tro att där finns nånting mer, mycket större. Slutet känns uppenbart och helt utan twister. Tråkigt.

Rehab i Levi

Efter några intensiva månader var det på sin plats med en liten semester till vår stuga i Levi. Tanken var i början att vi skulle åka slalom, besöka badparadiset, äta på restaurang och eventuellt göra en utekväll . På grund av många olika omständigheter blev det inte alls så. Vi gjorde ingenting och det var absolut perfekt. K hade inga kläder på grund av att jag packat bilen.. så vi hade en god orsak att bara sitta och mysa inne i stugan. Vi bestämde oss för att ta mobil- och datavila och bara försöka slappna av. Vi läste böcker framför brasan, badade bastu, lagade och åt god mat, kollade filmer på kvällen, drack vin, spelade spel, gjorde islyktor, matade ekorren och var ute och fotograferade och promenerade i stilla takt. Det var nästan -30 C varje dag så man behövde inte vara ute länge före man kände sig uppfriskad. Det var lugnt och tyst och vi kunde äntligen koppla av då inte hemmets alla måsten pockade på vår uppmärksamhet. Alla människor borde få ha en sån fristad.

"Svindlande höjder"

Brontë: Alltid emellanåt ger jag mig i kast med mer klassisk litteratur. Dels för att jag vill kunna ta del av diskussionerna kring klassiker och dels för att jag verkligen vill få en uppfattning om varför just dessa böcker blivit så stora. Nu var det då dags för Svindlande höjder (org. Wuthering Heights) av Emily Brontë, skriven år 1847. Det intressanta med denna författare är att den här romanen är den enda som hon nånsin skrev. Boken står med på listan över världens 100 bästa böcker.

Jag läste romanen från början till slut men det beror nog mer på det faktum att jag hade gett mig fan på det än att den var verkligt bra. Berättelsen är en typisk kärlekssaga och handlar rakt igenom om kärlek och ond bråd död (och de starka vindarna). I denna historia figurerar oändligt många personer som dessutom har samma namn (efternamn används). För att göra det hela ytterligare invecklat växlar berättelsen mellan två olika berättare. Återigen fick jag alltså skriva ner alla karaktärer på en papperslapp, och dra pilar kors om tvärs för att få rätsida på vem som var förälskad i vem, vem som dog av vad och när och vem som påriktigt var släkt. Det kan hända att jag är onödigt krånglig men eftersom jag alltid har en bild i huvudet när jag läser, blir det omöjligt om jag inte vet vem personen är och således saknar bild i mitt inre. (Har förstått att det i vissa upplagor finns ett släktträd i början, inte i den här dock.)

I boken händer egentligen inte mycket mer än att folk dör, föds, älskar, hatar och ärver. Dock tycker jag om det faktum att berättelsen spänner över en lång tid. Ofta är det såna historier som stannar hos mig länge. Texten i denna version är olidligt liten och språket omständigt och krångligt. Puuh. Skiljetecken, skiljetecken.. Här kommer ett exempel på två typiska meningar:

"Man kan ju i alla fall inte säga annat än att det var högst aktningsvärt och ambitiöst av honom att vilja bli lika duktig som Linton, och jag skulle inte tro att han hade gått och lärt sig läsa bara för att skryta med det - ni hade kommit honom att skämmas för sin okunnighet förut, det är jag säker på, och så ville han råda bot på den saken och göra er glad. "

  

"Det är inte han som har sagt det - det är som de säger i byn - att ni hade gått ner er i kärret, och så ropar jag åt Earnshaw när jag kommer in: Här har hänt märkvärdiga saker sedan jag gav mig av, herr Hareton." 

Jag menar vem behöver punkter? Nå väl, boken är läst. Jag är glad att jag läst den så jag kan ha en åsikt om den. Jag är också glad att jag inte försökte mig på boken på orginalspråket, då hade jag lika gärna fått kasta in handduken direkt. Eftersom den är otroligt oändlig lär jag iaf inte glömma den i första taget.

PS. Otroligt fult omslag i denna upplaga.

"Stum sitter guden"

Jansson: Har läst en Anna Jansson tidigare, "Alkemins eviga eld" som är den tolfte boken i serien. Jag tyckte den boken var svårläst eftersom jag inte kände till bakgrunden, så jag tänkte att jag ger bokserien ett nytt försök och börjar istället från början. Detta är alltså första boken i serien om Maria Wern. Men - nej. Av någon orsak faller jag inte alls för Janssons berättarstil. Jag tycker intrigen står och stampar, karaktärerna känns överdrivna och framför allt för många. Språket är tråkigt och avhackat. Jag kommer aldrig in i berättelsen ordentligt och det känns nästan tungt att ta upp spåret igen, sidospåren i boken är för många och för ytliga. Det enda för mig intressanta i boken är det jag får läsa om den fornnordiska asatron. Jag får heller ingen ahaa-upplevelse på slutet som i så många deckaren när gåtan nystas upp. Snarare hoppas jag på att eländet tar slut nån gång så jag får ta itu med nästa bok som garanterat inte blir en Jansson.