Nu bara måste jag få skriva av mig i ett inlägg som finns färdigt i mitt huvud men måste få komma ner till pappers. Som så ofta förr handlar det om min kropp och min PCOS. För ett tag sen så vågade jag för första gången outa min PCOS officiellt på sociala medier. Alla mina närmaste vet ju men nu vet även alla andra. Det är ju ingen hemlighet och då ska det inte heller vara ett tabu. Är så trött på att människor viskar och funderar, nu får de viska och fundera men har i alla fall en chans att visa förståelse. Fick genast positiv feedback på inlägget och som jag visste så fanns flera i min omgivning som hör till samma gäng. Bokade in en träffis med en av mina bekanta som också visade sig ha samma diagnos. Det var så fantastiskt befriande att träffas och bara spy ur sig sig historier till nån med samma bakgrund. Fick en vän för livet #soulcysters.
För trots att jag har de bästa vännerna, som alltid gjort mina problem till våra allas problem, så finns de en del saker som man inte förstår förrän de är ens liv. Att höra någon annan berätta om samma problem men i sin version påverkade mig mer än jag trodde. Att få höra om älskade familjemedlemmar som vill ditt bästa men gör totalt fel. Som inte accepterar att du är annorlunda, försöker förändra dig. Får dig att känna dig misslyckad och otillräcklig. Om att inte känna sig som en kvinna när det naturligaste i världen, mensen, inte finns eller fungerar. Att inte kunna delta i suckande menshistorier. Att aldrig veta när eller om jag får mens och därför göra 1000 graviditetstest. Att alltid vara för tung, överviktig, fet. Att ha tränat hårt men aldrig gått ner i vikt. Att jämt få höra att man är stor. Att vara för stark. Att ha för mycket kroppsbehåring på fel ställen. Att ha finnar på fel ställen. Att ha humörsvängningar eller depp-svackor när hormonerna trilskas. Att känna sig okvinnlig i allt. Att få höra att man borde äta efter diet. Att ha blivit dåligt bemött hos hälsovårdare och läkare. Att i tid och otid få höra om alla förhöjda risker. Att tvingas berätta för en partner. Att äta hormoner. Att inte tåla hormoner. Att ha panik inför hälsogranskningar. Att svälta sig efter läkarbesök. Att ha fobi för vågen. Att ha ångest inför framtiden och tankar om barn. Att skämmas över sig själv. Att tro att det är ens eget fel. Att alltid vara fel. Det påverkar en mer än man tror.
Jag får höra att jag är så stark och självsäker. Att jag är kvinnlig och stolt. Men det har inte bara blivit så. Det är ingenting jag fått. Först nu börjar jag förstå hur denna sjukdom verkligen påverkat hela mitt liv, hela mig och allt vad jag är idag. Jag har kämpat för att visa att jag klarar mig ändå, att jag kan göra hur jag vill. Jag har inte riktigt erkänt för mig själv vad jag tampats med. Inte till någon. Jag har låtsats att det är vanliga problem som alla kvinnor har, mer eller mindre. Men det är det inte. Det är tufft att leva med PCOS. Man behöver få erkänna det för sig själv. Få känna att det är en djup sorg. Få känna att det är orättvist. Få vara arg. För att man sen ska kunna vara stark igen. Jag är minsann kvinna nog fastän min kropp inte alltid fungerar! Jag har inte gjort något fel och jag har ingen skuld i att min kropp inte samarbetar.
Idag vägde jag mig hos hälsovårdaren för första gången på kanske 10 år. Aldrig har jag vägt så mycket och aldrig har jag varit så lugn. Jag trodde verkligen att hela mitt jag skulle brista och att jag skulle bli 15 år igen och svälta mig i tre dagar efter. Men nej. Nu har jag äntligen blivit ett med min kropp. Den är långt ifrån perfekt och visst kommer jag säkert att behöver jobba med den för att den ska fungera. Det kommer att komma dagar då jag hatar den och vill slänga den. Men just idag kände jag mig självsäker och lugn inifrån och ut. Jag ursäktade inte att jag ser ut som jag gör. Jag hittade inte på några bortförklaringar. Det här är jag. Jag duger. Det känns så skönt att förstå att allt det jag har försökt intala mig själv i över 10 år nu gett resultat. Jag tror på det. Jag tror på mig själv. Att skriva det här känns faktiskt så stort att det trillar ner tårar över tangenterna. Det tog 7 år för mig att acceptera mig själv och sluta skämmas. Nu hoppas jag att jag kan vara till hjälp och stöd för andra och att vi tillsammans kan spräcka hål på alla förutfattade meningar om denna diagnos.
Jag har PCOS, PCOS har inte mig.
