29 år idag. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. I mitt huvud är jag nog 30 redan eftersom jag på nåt sätt förberett mig på det och därmed glömt bort 29 lite grann. Jag är lite mitt i. Jag har det rätt så bra ställt just nu. Jobb där jag trivs åtminstone för ett år till, lägenhet där vi ryms, en fästman jag ska gifta mig med, vänner som är nära. Oftast känns ju allt det där perfekt och jag är så nöjd över Svensson-livet. Vill framåt till hus och barn och familj. Trygghet. Vardag. Rutin. Hamsterhjul.
Men alla som känner mig vet också att jag har ett galet stort frihetsbehov. Jag vill komma och gå som jag vill. Jag vill välja vad jag vill, när jag vill. Jag vill inte att nån bestämmer eller kräver av mig. Den sidan av mig kvävs ibland när jag tänker på den Österbottniska framtiden. Då får jag angst. Varför kan inte det vara så självklart för mig som för så många andra att slå sig till ro?
I vissa sammanhang känner jag att jag strävar framåt för långsamt. Vi står ju på stället min man och jag! Alla frågar om giftermål och somliga dagar är det det enda jag vill prata om, medan jag andra dagar inte kunde bry mig mindre. Vi borde ju ha flera barn och eget hus vid det här laget, känner jag då, och upplever att jag misslyckats.
I andra sällskap känner jag mig som en helylle Svensson. Villa, vovve, Volvo. Jag skäms nästan för min förutsägbarhet och brist på karaktär. Vem är jag som är så tråkig? Jag längtar efter frihet och spänning och passion - för människor, saker, hobbyer eller vad som helst. Engagemang! Livslust.
Jag är ibland så rädd för att förlora det som är jag. Hur lyckas man balansera vardag och passion? Människomöten? Jag är stabil men ändå en så orolig själ. Utanpå trygg, inuti kaos. Lätt att rubba, men ibland inte. Självsäker men osäker. Rädd för att nöja mig men också rädd att aldrig bli nöjd.
Ibland liksom flammar det till nånstans inne i själen och man känner att fan jag lever ju också. Man vaknar upp en stund från den trygga vardagen och i river iväg i full känslostorm mot nånting. Småningom lägger det sig och man lutar sig tillbaka i vardagen och undrar vad man höll på med tidigare. Är nöjd. Tacksam igen.
Att bli vuxen, inte är det någon självklarhet. Vem vill man vara som vuxen? Vad är mogen? Vad vill jag mest? Vad väljer jag bort och vad väljer jag till? Är jag fel? Gör jag fel?
Ingen aning, men så här är jag.
