Björn Ranelid: I somras hann jag läsa en hel massa och eftersom Ranelidska böcker brukar vara rätt tungrodda passade jag på när jag hade tid och flow. Berättelsen är egentligen ett kvinnoporträtt från 40-talet till nutid. Samtidigt väver Ranelid in sig själv och sin egen historia och boken blir således också självbiografisk till viss del. Som alltid är det språket som är så väldigt speciellt och utbroderat och poetiskt och tycker man inte om metaforer och aforismer ska man inte ge sig i kast med hans böcker. Jag tycker om hans personporträtt och att historien spänner över en lång tid. Det är också intressant att läsa om det segregerade Sverige ur olika synvinklar.
För dig som aldrig läst Ranelid ska jag ge smakprov på ett stycke som är ganska typiskt honom:
"Åldrandet är en tjuv, men det kommer inte åt den oslipade diamanten som är Karin Liljas barndom i en gammal kropp. Det är min uppgift att slipa denna ädelsten under rinnande vatten, så att alla fasetterna framträder i dagsljuset, men den bör också kunna överlista mörkret och lysa som ett mirakel, utan ljud och fullkomligt orörlig, en sol i miniatyr som jag hämtar ner från himlen."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar