"Färjan"

Mats Strandberg: Den här boken var jag sugen på ända sen jag hörde om den i Nyhetsmorgon ett tag sen. Jag tycker samtidigt det är lite svårt med skräckgenren i böcker eftersom det ibland kan vara svårt att skapa den där mystiska, laddade spänningen utan att texten låter som något ur en spökhistoriesamling. Lite så blev det tyvärr med denna berättelse, ingen riktig skräck utan mer blod och slamsor hit och dit. I början läste jag på med ivrig fart men efter ett tag tyckte jag att det började bli enformigt och jag tänkte att författaren gott och väl kunnat avsluta historien tidigare. Meeeen en helt ok läsupplevelse med många huvudpersoner, om än lite för lång.

Tillbaka

Snart är det april och det börjar kännas som att den tuffaste perioden äntligen är över. Hela februari var verkligen en tung månad för mig. Arbetsplatsbytet blev så mycket svårare än jag tänkt och i övergången var jag alldeles kraftlös. Jag kände att jag svek de elever som jag blev tvungen att lämna och då blev då också svårt att ta till sig de nya. Att det sen blev många motgångar de första veckorna gjorde inte saken lättare. På kvällarna kände jag mig så orkeslös att jag kunde börja gråta och på mornarna kunde jag känna en otrolig trötthet och ångest när jag körde iväg åt "fel" håll. 

Jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna och jag har jätte svårt för att bryta relationer jag byggt upp och engagerat mig i. Som tur är så finns det alltid så fina människor som lyssnar och förstår. För mig har det hjälpt att kunna besöka min gamla arbetsplats, kaffa med f.d. kollegor och hälsa på mina kära elever för att mjuka upp det dramatiska uppbrottet. Också på min nya arbetsplats finns det fantastiska kollegor som hjälpt och stöttat. Och så givetvis mina fina vänner.

Nu två månader in på nya jobbet börjar det kännas bättre på alla plan. Saker och ting börjar fungera och jag känner mig inte längre delad i min lärarroll. Samtidigt är jag så glad när jag märker att jag kunnat behålla de fina relationer jag jobbat så hårt för på hösten. Då känns det som en win-win situation! Att det sen igen är oklart hur hösten ser ut känns så ironiskt att jag inte orkar fundera på det just nu. Nu ska jag köra järnet ända fram till sommarlovet och då ska jag njuta efter detta otroligt tunga arbetsår. 

Kikos kalasmys

Mitt favoritrum

Jaaa ibland önskar man ju att man hade tråkigare vänner så att det inte alltid skulle locka att festa till det med dom här typerna. Men nu är det ju inte så och glad är jag ändå för det! Tack för att ni är bäst och för att det alltid är så jävla kul med er. Puss.

Vinterbarnet försvann

Jag har alltid tyckt om vinter, kallt och snö. Har inte haft något problem med att klä på mig mycket kläder eller skotta fram bilen. Men i år blev det plötsligt annorlunda. Jag gissar att det har att göra med det uteblivna vintervädret men jag kände alltså aldrig någon vinterkärlek detta år. Det känns som att om vi inte får någon snö till jul och nyår så behöver den nästan inte komma alls. Hela vintern har varit varm och snöfri och jag har blivit bekväm i att använda samma skor och jackor som under hösten. Och visst är det smidigt att köra när vägarna är bara! Det jobbiga kan vara att man får vårkänslor alldeles för tidigt och då blir vårvintern seg. Men nu är årets sportlovsresa över och jag har haft som princip att efter skidresan så är det fritt fram för vår och sommar, så nu är det helt okej att köpa tulpaner och njuta av sol!

Vinterbarnet försvann alltså detta år men kommer kanske fram igen nästa, det vill säga om vi får någon snö och kyla. Som tur kan jag alltid få en vinterdos från Levi som varje år levererar riktig vinter.

Ifjol var det så här vackert..

men i år fanns det ingen snö alls på träden.

Kaffestunderna

Det finns vissa stunder som jag alltid kommer att prioritera högt i livet,
timmarna när jag får sitta med mina närmaste vänner och ösa ur djupet.
Diskutera högt och lågt om tankar, känslor, rädslor
skratta åt allt elände och åt allt roligt.
Pausa tiden en stund så att själen får vila
och jag hinner ikapp mina funderingar.
Det är det bästa.

Upp och ner

Det går väldigt mycket upp och väldigt mycket ner just nu.
Väldigt mycket känslor.
Väldigt mycket tankar och funderingar.
Väldigt mycket börja om från början.

Det kommer att bli bra,
men det kommer att ta tid.

Men tid är ju det enda vi har.

Apologizing:

does not always mean you are wrong 

and the other person is right.

It just means you value your relationship more

than your ego.

Oxen

Att veta att man lever

Har många gånger funderat på att jag borde skriva ner mer om denna höst och vinter och alla de mänskor jag träffat och allt jag fått vara med om. Men det blir för mycket. Varje vecka har varit galet intensiv, eller egentligen varje dag. Det har varit många tunga stunder men ännu fler fina. Nu när jag igen tvingas ta avsked av allt så känns det märkligt tomt. 

Ni vet en del mänskor vill inte ha känslostormar och drama i sina liv eftersom det tar energi. Jag har kommit underfund med att det är bra att känna. När vi blir äldre blir vi bekväma och försiktiga och vi stänger våra hjärtan lite grann. Nu när jag jobbat i en känslostorm och tvingats acceptera och bejaka alla slags känslor så inser jag hur befriande det egentligen är. Att gråta riktigt, riktigt tröstlöst så man tappar andan, att skratta så att tårarna sprutar och att vara så arg att händerna skakar och hjärtat går på övervarv. Att känna en så stark beskyddarinstinkt och empati att hjärtat krampar. Då vet jag verkligen att jag lever, att jag inte bara gör och känner på rutin. Att jag inte bara trampar på i det massiva ekorrhjulet utan att någon gång stanna upp och känna efter. 

Jag har varit omgiven av så mycket kärlek från alla håll och ibland har jag känt mig alldeles otillräcklig när någon blottat sin trasiga själ för mig. Inga ord har räckt till men den fysiska närheten har fungerat som en liten tröst. Jag har sett bottenlös förtvivlan och oändlig hopplöshet. Svart framtid. Min världsbild har slagits i spillror många gånger om. Men på nåt konstigt sätt har vi ändå hittat hopp och förtröstan tillsammans. 

Jag är framför allt tacksam att jag fått vara en del av allt det här. Jag har fått gå in i mig själv och rannsaka mina egna tankar och värderingar. Jag har insett min egen mentala styrka och få ge av mig själv på det sätt som jag är bäst på. Om jag kunnat hjälpa ens en annan människa till ett lite bättre liv så är jag nöjd. Jag förstår att jag inte kan rädda alla. Jag har gett så mycket av mig själv att jag ibland känt mig som ett ihåligt skal när jag kommit hem. Men nästa dag har det igen varit min tur att motta så mycket kärlek att alla små håligheter i min själ har lappats och energiförrådet fyllts till bredden igen. 

Hur går man nu ens vidare till en vanlig vardag? 

"Playground"

Kepler: Denna berättelse, kära vänner, är riktigt märklig. Har man läst böckerna om Joona Linna förväntar man sig kanske något i lite liknande stil, men det tycker jag inte alls att jag finner här. Den här boken är rå, mörk, dyster och konstig. Den är i och för sig så annorlunda att man garanterat minns den efter man läst den, men jag drömde till och med mardrömmar under tiden jag läste boken. Det mest positiva jag har att säga om berättelsen är att den garanterat väcker tankar hos läsaren om vad som väntar oss i livet efter detta.

Nyår på Backan vol. 6

Linns foto 

Linns foto