Jag har ett eget liv att sköta och vill inte ha någon annans på mitt samvete! Jag hoppas ni mognar och att ni sköter er sen när jag inte längre bor under samma tak och kan medla i era dispyter. Det är bara att acceptera att jag inte alltid kommer att finnas till hands och lätta upp stämningen och prata vett i er allihopa. Ibland blir jag så förbannad! Jag har alltid tvingats kämpa för det jag velat ha, för att få vara den jag är och för att få den frihet jag behöver. Därför har jag blivit stark och självständig. Jag har alltid gjort mina egna val och då har ni backat upp mig, men inte bestämt åt mig. Jag tål inte denna likgiltiga, obrydda, otrevliga attityd som slår emot mig när jag kommer hem och som tydligen nuförtiden är accepterad inom vårt hems väggar? Otacksamhet och respektlöshet är bland det värsta jag vet, lite disciplin på det hela skulle knappast skada.
Lär du dig inte vara ödmjuk från början, kommer livet lära dig. Det blir en hård läxa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar