en famn mot min melankoli

Idag var ingen bra dag.
Idag var en sån dag som börjar med att känslan 'nej usch vilken dag' infinner sig genast man vaknar. Sen fortsätter den att genomsyra hela dagen.
Idag var en sån dag då det kändes extra jobbigt att jobba kväll, att sticka iväg till jobbet när alla andra äntligen slutar. Jag tycker inte om att hela min dag känns som en nedräkning, och precis så känns det att ständigt jobba kväll, 'ookej nu e de alltså två timmar tills ja ska ti jobbet, MÅSTE göra nånting NU, MÅSTE få uträttat nånting!' oh no, don't feel any pressure..
Dessutom känns det som om det var längesen jag suttit och talat ut om saker och ting med någon av mina närmaste. Det är givetvis inte längesen, men det känns iaf så.
ja det känns som allt det underbara jag nyss kände plötsligt bara försvann och nån istället planterade ett litet frö av uppgivenhet nånstans inom mig. Men kanske var det bara för idag. Kanske var det bara det att jag behövde tas ner på jorden igen, för för bra får det inte gå. Det får aldrig bara vara lätt.


jag behöver dina drömmar
då mina inte räcker till
och jag behöver all din vilja
de dagar jag ingenting vill