måndag 15 juni 2009

ett långsamt farväl



'Relationships need to move forward, but we can't. '

Det är intressant att jag oftast bloggar på nätterna.
Men nätterna är ibland så tomma och långa.
På kvällen känns det inte alls lockande att krypa till sängs och då gör jag det inte heller, något jag ångrar på morgonen när väckarklockon skär som ett brandalarm genom tystnaden.

Imorse vaknade jag ofrivilligt extremt tidigt och kunde inte somna om. Det som förvånar mig är att jag i den stunden så innerligt önskade att Du varit här bredvid mig och kanske vaknat av mina oroliga försök att byta sovställning och att Du hållit om mig på det där sättet Du alltid gör. Kanske hade jag lugnat ner mig om jag fått peta på och räkna länkarna i pansarkedjan runt din hals, så som jag brukar göra. Jag vet inte varför dessa tankar dök upp i mitt huvud i en stund som denna och jag vet inte heller om jag orkar festa någon större uppmärksamhet vid dem, de brukar inte tjäna något till. Men reflektera lite över dem gör jag i alla fall, vare sig jag vill det eller inte.
Jag undrar om man någonsin blir klok på sina egna känslor? Troligen inte. Människan är aldrig nöjd med hon har utan vill alltid ha mer, helst av det omöjliga.
Men jag vet att jag tycker om att fläta ihop mina fingrar med dina och att jag trivs med att stå vid din sida, jag vet också att så länge Du finns där kommer jag att vara mycket medeveten om just det.
Jag undrar vem som bryter mönstret först? Vem kommer sätta punkt efter denna långa, råddiga historia? För punkt blir det till slut, och vem är det som då går sönder, vågar jag tänka på det?
Vore det klokt att släppa taget redan? Klarar vi av det? Nån gång måste vi ju ändå göra det.

För vi kan aldrig få varandra.





Inga kommentarer: