I live all those moments again

Jag vill skriva massor, om hur det känns och sådär. Men det blir till ingenting och sidan gapar lika vit och tom fastän det finns mängder av ord. Har ni nånsin tänkt på hur olika man uttrycker känslor beroende på vilken tid på dygnet det är? För mig blir alltid känslor som på dagen visar sig som irritation och ilska, på kvällen förbytta till vemod och sorg. Kanske har det någon biologisk förklaring eller möjligen en psykologisk, det vet jag inte. Det är som om ensamheten är mer påtaglig under kvällerna och nätterna, trots att den varken blivit större eller mindre. Och även om den egentligen inte ens finns, är det som om den smidde lömska planer bara för att i våra svagaste stunder försöka krypa in under vårt skinn och in i våra tankar. Ensam kan vara stark jovisst, men när Ensam inte längre orkar själv har han ingen som hjälper. I min värld är inte ensam starkast. Tänk på dessa underbara ovärderliga människor som finns omkring dig som gång på gång drar upp dig på fötterna, som viskar orden du bara måste få höra och som får dig att se klart de gånger du är för blind för ditt eget bästa. Tänk att du i gengäld får vara den stöttande pelaren och den visa rådgivaren i situationer där det är din tur att hjälpa. Vilken vacker god cirkel. Ibland fungerar den dock ej, men det hör ju givetvis till. Alla vet vi ju att när nånting går för bra eller är för lätt gäller det att vara uppmärksam och försiktig för det är oftast då helvetet brakar lös. You know what I'm talking about, right...

------------
Jag har alldeles för lätt för att fästa mig vid människor och jag har alldeles för svårt för att låta dem gå. Tro mig, jag har blivit bättre men jag är fortfarande usel. Av nån konstig anledning förlorar du oftast dem du delar mest minnen med. Och tänk att dom säger att tiden läker alla sår?! Jag vet inte om jag är övertygad om den saken, jag tror det finns broar som förblir brända och sår som aldrig läker helt. Men ta ifrån mig mina minnen och jag dör. Det är ett som är säkert.