Jag har tyckt om att leva i den pensionärstillvaro vi fört här de senaste veckorna. Trodde jag skulle bli rastlös och vara beredd att börja arbeta genast vi blev lediga, men icke. Nu känns det mest bara tungt att behöva börja jobba igen. I början av ledigheten var jag så van med att ha en massa stressmoment i huvudet så jag nästan ville trycka dit några med våld för att ha något att fördela min koncentration på. Snabbt lärde jag mig ändå att det även fanns ett liv utan kalender, utan möten, utan tider att passa, utan ärenden att uträtta och utan aktiviteter och kommittér att delta i. Ett sådant liv skulle jag inte i längden kunna föra, men nu, under denna lilla tid av mitt liv har det varit en alldeles underbar känsla att kunna konstatera att dagens största problem varit fönstertvättning, dammsugning eller att passa in en fika på stan. Att min vardag kretsat kring det jag själv valt och att få umgås med dem jag trivs allra bäst med, även tid för mig själv har jag fått mer än vanligt.
Ännu en liten stund till kunde jag gärna leva så.
En liten stund till.
Oh I wish that I was looking into your eyes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar