Under de senaste åren har väldigt mycket kretsat kring krig. Först uppmärksammades 1808-09 års krig i varenda tidning med stora rubriker och långa artiklar, sen vann jag krigsveteranernas uppsatstävling vilket innebar att jag fick delta i deras tillställningar och flera gånger läsa upp min uppsats samt skriva och framföra nya tal åt dem. Detta var väldigt intressant och givande, men samtidigt så väldigt tungt och ledsamt eftersom jag fick en inblick i dessa tappra veteraners svåra vardag och uppleva alla tårar de än idag fäller över de smärtsamma minnena från svåra tider. Inte blev det lättare av att jag nyligen tvingades gå två hissa kurser efter varandra, först Finlands egen historia och nyligen läste jag som sagt in hela världshistorien med all dess elände under en kväll.
Pricken över i blev dagens teaterföreställning 'Täällä Pohjantähden alla'. Föreställningen pågick i nästan fem timmar och handlade om inbördeskriget i Finland, största delen av tiden tyckte jag pjäsen var ganska händelsefattig och tråkig. Efter andra pausen svängde dock stämningen plötsligt och historien blev plötsligt väldigt tragisk och berörande och mittiallt satt jag i en publik full av snyftande, rent ut sagt gråtande, pensionärer. Känslosam som jag är började givetvis även jag fälla tårar, men det som gjorde mej allra mest häpen var att se skådespelarna gråta! Alltså alldeles påriktigt! Vissa av dem var tvungna att diskret plocka fram näsdukar under de mörka scenerna och under applåderna log knappt någon av skådespelarna som de annars brukar göra när de kliver ur sina roller. Jag tyckte atmosfären kändes tung och smärtsam och jag upplevde lidelse i många av de gamlas ögon. All död, sorg, smärta och förtvivlan blev till slut för mycket även för mej och mitt huvud kändes tungt som bly samtidigt som rysningar spred sej genom hela kroppen. Jag vill aldrig mer se och uppleva en på verklighet baserad krigsberättelse. Jag klarar det inte.
Jag vet att man fortfarande idag krigar på många håll i världen och jag vet också att det är viktigt att vi blir påminda om det, men just nu, just idag, känner jag att jag inte vill höra eller uppleva mer krig. Jag tror ingen av oss födda i fredstider kan föreställa oss all den lidelse ett verkligt krig skapar, jag klarar inte ens av att försöka. För mej räcker det med att se blicken i de ögon som varit där och sett och upplevt helvetet. Snart kommer vi inte att ha några krigsveteraner eller veteraners härdade, aldrig misströstande hustrur kvar i vårt land eftersom medelåldern hos dem börjar ligga kring 80 år. Jag önskar att de skulle veta hur mycket jag beundrar deras mod och styrka och om jag bara kunde skulle jag ur deras minne radera, de under hela livet återkommande och plågande bilder, så hemska att jag inte ens vill föreställa mej dem.
Vem är jag att få leva ett så lyckligt liv jag gör? Vad har jag offrat för min egen frihet?
Inget alls. Inget alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar